Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En afton i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke satt detta i fråga, i fall jag sjelf varit student. Nu för
tiden skola sederna vid våra universitet vara betydligt
mildare än då. Studenten har blifvit grand-seigneur i stället
för gatukämpe, har kollationer hemma hos sig, der det
går till som i ordentliga hus, drager sin priffe och finner
champagnen lämpligare på steken än på desserten, så har
jag hört. Men hvad som vunnits på denna förändrade
uppfostringsmetod, det vet jag icke.
Jag sökte bror Jean på källare och schweizerier och
frågade, om man sett någon herre med blekt, skrattande
ansigte och buteljgrön bonjour med perlemoknappar uti, ty
han tyckte mycket om den buteljgröna färgen, bror Jean,
och perlemoknappar vurmade han på. Han hade varit
öfver-allt och allestädes bjudit öfver lag. Hur mycket pengar
han hade på sig, visste jag ej; men mycket kunde det ej
vara, emedan syster Emilie visligen lemnat reskassan i min
vård. På Åkerstens konditori, den tiden det förnämsta i
Upsala, fick jag en obehaglig underrättelse. Åtföljd af en
hel flock studenter, hade bror Jean äfven varit der, men
lemnat sitt guldur i pant. Detta ur hade han i afskedets
stund fått af syster Emilie med en mild varning »att väl
använda tiden».
»Det kan jag inte lofva,» hade han då svarat; »men
nog skall jag använda uret.»
Finnande med ledsnad, att han alltför tidigt hållit detta
löfte, inlöste jag systerns gåfva för trettio riksdaler, hvilka
gått åt till champagne, likaledes öfver lag. Just som jag
framlade penningarne på disken, hörde jag en röst, som kom
från ett inre rum och ljöd bekant, men obehaglig i mina öron.
Jag närmade mig dörren till detta rum och tittade in. Några
herrar sutto kring ett bord, och bland dem igenkände jag
grefven och kommendörkaptenen G**. Jag öfverraskades
icke deraf, emedan jag visste att hans resa gällt Upsala;
men jag kunde icke utan oro betrakta denne man, ty jag
tänkte på marmorbruden.
Jag lemnade konditoriet och ströfvade vidare kring
gatorna i hopp om att åtminstone på något ställe återfinna
Högqvist. Han hade ingenting mer att pantsätta, om icke
rocken med perlemoknapparne, och jag var långt ifrån säker
för den. Slutligen kom jag till den delen af staden, som
kallas Islandet och ligger utmed Fyrisån. Man hade sagt
mig, att äfven der fanns ett mycket besökt värdshus med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
