Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock föreföll det mig mången gång, som om de der stora
svarta ovala ögonen kunde gråta. Kanske har hästen, liksom
menniskan, ur tårarnes källa fått sitt förråd med sig för
lifvet. Han kan behöfva det, men skulle behöfva det
mindre, om menniskan förstode det mer.
Hästen är dock af gudaursprung, äfven han. När,
enligt den grekiska myten, vindarnes gud slog med sin
treudd i jorden, sprang hästen derutur, en värdig vindarnes
son. Af Mars adopterad, delar han hjeltarnes faror och
lagrar. Af Bellerophon fick han betslet, en gudagåfva, som
säkerligen menniskan, vida mer än hästen, har skäl att tacka
för. Äf hvem han fått sporren, det känner jag ej; men är
äfven den gåfvan af en gud, så är det med all respekt gudlöst.
Hvita rosen var namnet på ett sto, ■ som ofta visade
sig på ifrågavarande gård och var i sitt slag en fullkomlig
skönhet. Hvita rosen var hvit som mjölk och räknades till
gräddan af den högre hästsocietén inom hufvudstaden. Hon
tillhörde en högförnäm greflig familj, och om någon der var
som barn i huset, så var det hon. Också var hon fin och
deliciös som en fröken nyss kommen från pensionen, men
utan ringaste odygd. Hon kunde franska och svenska,
åtminstone förstod hon när man tilltalade henne på dessa
språk, men i dans hade hon icke sin like. Hon hade smala
ben, det förstås, men en hals så vacker och bländande hvit,
att en prinsessa kunnat afundas henne den. Hon kråmade
sig, mindre kanske af natur än derför att hon sett andra
göra det. För öfrigt var hon icke det ringaste högmodig.
Mången gång om sommaren såg jag henne med sin yppiga
snöhvita svans jaga bort flugorna från hufvudet på någon
stackars krake, som händelsevis befann sig i hennes närhet,
och det generade henne alls icke att röna samma återtjenst
från svansar, som kanske icke varit ryktade på fjorton dar.
Vintertiden bar hon ett mörkbrunt täcke af den finaste
filt med gula fransar och hvitt yllefoder. Täcket betäckte
allt, utom ben, öron och ögon. Mången menniska skulle
önska sig en sådan kappa. Någon gång såg man henne med
plym af svart tagel eller med tofsar af svart silke. Det
fattades bara muff och sibiriska lappskor, så hade toiletten
varit fullkomlig. Ibland var hennes man flätad som håret
på en flicka. Van att för det mesta beröras af glacéhandskar,
röjde hon motvilja för smedernas svarta händer. De voro
också förbjudna att klappa henne, och det var mästaren
sjelf som putsade hennes hofvar och gjorde hennes skor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
