Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke ryckt den ena efter den andra ifrån henne. Men de
funno inga anhängare; flertalet trodde mer på mamsell
Emma, som fortfarande intog alla genom sitt milda,
anspråkslösa väsen, och anspråksfullt kunde det väl icke anses att
ha haft tvenne fästmän, isynnerhet när begge lågo i grafven.
Men de fingo, dessa belackare, vatten på sin qvarn,
när efter ytterligare några års förlopp (hon var då 30 år)
mamsell Emma under tårar omtalade ett nytt och tredje
olycksöde. Hon hade någon tid gifvit lektioner åt ett par
barn till en enkling, som var kryddkrämare och hade sin
bod vid Regeringsgatan. Äfven med honom hade hon varit
förlofvad, äfven med honom skulle hon gifta sig, men äfven
han hade knall och fall aflidit, så att nu för henne
ingenting annat återstod än att äfven efter honom bära
sorg-drägten. Det var att riktigt ruinera sig på sorgkläder.
Den gången var åtminstone namnet uppgifvet, men just
deri låg också olyckan, ty snart nog fick man veta, att
kryddkrämaren visserligen kort före sin död förlofvat sig,
men icke med mamsell Emma, som knappast talat med
honom, utan med en rik traktörsenka på Södermalm, hvilken
hade det som talar. Huruvida mamsell Emma visste af
detta förhållande, känner jag icke, men om hon icke vetat
det, så blef hon på ett ganska obehagligt sätt öfvertygad
derom vid ett tillfälle, då hon, trogen sina gamla vanor,
ville lägga en krans äfven på kryddkrämarens, den tredje
älsklingens graf. Hon sammanträffade nemligen då med en
tjock medelålders fru, hvilken kommit dit med icke mindre
än 12 stora blomkrukor och som, när hon fick se en
främmande qvinna vid grafven, sorgklädd såsom hon, genast
rusade emot mamsell Emma och jagade henne temligen
hårdhändt derifrån.
Den stackars mamsell Emma led mycken smälek efter
den betan och lemnade Stockholm, der hon ej fick sörja i
fred eller så mycket och så ofta hon ville. Sedan återsåg
jag henne icke på mycket länge, men jag hörde, att hon
äfven vid fyrtio års ålder burit sorgdrägt, med eller utan skäl
lemnar jag denna gång derhän. När jag ändtligen sist
råkade henne, var hon sextio år, en behaglig och intressant
gumma, men kallades fortfarande mamsell Emma. Hon
skämtade då sjelf öfver sina besynnerligheter i ungdomen.
»Det var väl den största dårskap man kan tänka sig,»
yttrade hon; »det var ju att hålla alla friare ifrån mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
