Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en liten flicka, hvilken gick i församlingens
fattigskola, men som före skoltimmarna brukade sitta på en
grafsten nära södra kyrkporten, läsande öfver sin lexa och
alltid med ögonen i sin bok. Flicka och bok syntes lika
illa medfarna. Boken var mycket nött, nästan alla bladen
voro lösa, och hon som läste var mycket spenslig och svag,
nästan blåblek i ansigtet, och hon gick barfota om sommara,
och Gud vet om hon inte gjorde det om vintern med. Hon
såg alltid så lidande ut, och säkerligen var hvad hon läste,
eller katekesen, icke heller uppfriskande. Hon tog aldrig
emot hvad vi bjödo henne, en bit bröd eller en pepparnöt.
Hade någon förbjudit henne att göra det? Eller var det
något inom henne sjelf som förbjöd, något som bjöd henne
att vara allt genom sig sjelf och intet genom andra? Vi
hade sjelfva kallat henne »den lidande blomman». Derför
när magister Biljer nämnde henne, visste vi, att det var
den stilla och flitiga flickan på grafstenen, som satt der
utsvulten och med nakna fötter. Då visste vi också hvad
han menade, vi som voro ostyriga och lata, fast vi voro
mätta och hade kängor.
Efter ett år försvann den lidande blomman från
kyrkogården, hon gick icke mer i skolan. Men vi, som ännu
gingo qvar i vår, mötte henne ofta på gatorna. Hon svigtade
under de tyngsta bördor, bar ok med ämbar. Ibland bar
hon, sjelf ett barn, ett annat något mindre på sina magra
armar, och icke sällan sågo vi henne midt i smällkalla
vintern ligga framstupa vid strömmen och skölja kläder.
Flon var i tjenst, slafvade hos andra, var barnflicka, var allt
som ligger inom slafvens område, och det området är det
vidsträcktaste af alla.
Alltid samma lidande uttryck, men också samma lilla
stolthet. Jag minns en gång vid ett tillfälle, då vi en
sommardag återfunno henne på samma grafsten, då vaggande
på sitt knä ett litet flickebarn väl ombonadt och rikt
ut-styrdt, ty det var ett herrskapsbarn. En af oss bjöd henne
några karameller, hvilka hon den gången åtminstone
tacksamt emottog; men hon förde dem icke till sin mun, utan
till den lillas.
»Vill du då aldrig ha något för dig sjelf?» frågade en
af oss.
»Jag behöfver ej något, jag,» svarade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
