Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ändå ett stycke på väg,» yttrade han till mig
under samtalet om våra barndomsäfventyr, hvarvid äfven
kom på tapeten hans föresats att bli general. »Jag tänkte
bli löjtnant och genomgå Marieberg, trots min mångåriga
skolgång hos magister Bollsten. Men det blir en lång
omväg, och jag kan inte med sådana. Deremot känner jag
en ginväg som .. . Vänta, vi få väl se.»
Den ginväg han tog blef först till Belgien i sällskap
med tvänne andra sergeanter vid artilleriet, Hörner och
Petterson. Meningen var att deltaga uti belgiska frihetskriget.
Men innan de kommo till Antwerpen, var kriget slut.
Hörner vände hem tillbaka, men Petterson och Ek fortsatte
resan längre söderut, togo krigstjenst än i spanska och än
i portugisiska arméerna och kommo följaktligen att deltaga
i striderna mot Don Carlos i Spanien och Don Miguel i
Portugal.
År 1841 kom Petterson åter till fäderneslandet efter
att ha tjent sig upp till major i portugisisk tjenst och till
öfverstlöjtnant i spansk. Utom tre ordnar och de mest
hedrande vitsord från dem, under hvilka han tjenat, hade
han äfven fått en pension af spanska regeringen, väl icke
stor, men tillräcklig dock för. Pettersons små lefnadsbehof.
Petterson besökte mig strax efter hemkomsten och hade
många helsningar från Ek. Ek hade likaledes fått afsked
som öfverstlöjtnant, var lika dekorerad och pensionerad som
Petterson, men hade begifvit sig till Turkiet, för att der ingå
i krigstjenst samt vidare avancera i graderna. Han stod
följaktligen fast i sin föresats, och medgifvas bör, att vägen
han valt var den ginaste. Petterson led dock mycket af
sina blessyrer och lefde icke länge. Mycket grämde han
sig öfver den likgiltighet, som militärbefälet här i
Stockholm visade honom, och jag erinrar mig, som vore det i
går, huru han på Ladugårdsgärdet, dit han och jag begifvit
oss för att åse en revy med gardena, föll i raseri vid
åsynen af den kungliga staben.
»Se dessa simulakrernas heroer!» ropade han; »se hur
de kråma och svansa sig, fast ingen enda af dem hört kulan
pipa för deras öron! Men för mig, som ändå varit med
och gjort svenska namnet heder i främmande land, för mig
har man icke ens så mycket som en vänlig blick. De hade
kunnat låna mig en häst, så att jag åtminstone fått rida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
