Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något senare på qvällen af en dag i slutet af september
befann sig den friherrliga familjen samlad i stora
salongen, friherren och friherrinnan vid salongsbordet, den
förre högt läsande ur tidningarna, hvilka nyss anländt med
posten, och den senare sysselsatt med något handarbete,
under det hon lyssnade till hvad som lästes. Vid samma
bord satt också sonen i huset — ty det fanns äfven en
son af ungefär tolf års ålder — bläddrande i en bok med
gravyrer. Längre bort i en fönstersmyg sutto ryttmästaren
och hans fästmö och sågo på hvarandra. Det är, som
bekant, en tid af vårt lif då ögat, utom sitt eget parti,
äfven åtager sig alla de öfriga sinnenas, den tid då dörren
till verlden ännu står blott på glänt, då man endast ser
ljuset som kommer derifrån, men icke ens skuggorna af det
som väntar oss derinne. Det är blott striderna som taga
öra och målföre i anspråk, och när anledning till sådana
icke finns, hvad har man väl då annat att göra än bara se,
se på sin lycka, helst i stunder då hon synes lofva allt
och, hvad än mera är, äfven vilja hålla hvad hon lofvat.
Följaktligen hörde de älskande ingenting af det som
lästes eller yttrades vid bordet och än mindre något af det
buller, som utifrån uppkommit derigenom’ att ett åkdon
rullade in på gården och stannade vid porten. De hörde
icke ens den stora gårdshundens väldiga skall, hvilket
till-kännagaf, att främmande anlände. Men baronen, som läste
en oppositionstidning, den han långt ifrån älskade, hörde så
mycket bättre.
»Främmande och det så sent!» yttrade han missnöjd,
i det han lade ifrån sig tidningen. Han tyckte icke mycket
om främmande, äfven om de kommo tidigt.
»Hvem kan det vara, måntro?» frågade friherrinnan.
»Gå du och hör efter, Fritz!» tillsade hon sonen, hvilken
genast skyndade ut.
»Anar att det är öfverstelöjtnanten på Avesta,» yttrade
baronen; »det är just vid den här tiden han brukar låna
utsädesråg. Nej, jag tackar, kan inte ha den äran. I
somras sålde han all grödan, sådan den stod på roten, för
att få pengar till ett nytt tröskverk. Köpa tröskverk och
inte ha något att tröska! Man ska vara en sådan galning
som han. Hör du, Hjort, vi ha ingen utsädesråg att vara
af med. Säg honom det du, så slipper jag. Han ligger
åt som en skärslipare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
