Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ha!» framstönade generalen, kastande sig tillbaka i
stolen, under det en djup rodnad började gå upp öfver
hans ansigte.
Men ju högre blodet steg generalen uppåt hufvudet
och ju tätare det lade sig öfver de ädla anletsdragen, desto
tydligare framstod för vår uppmärksamme studiosus den
mest& påfallande likhet mellan den äldres ansigte vid bordet
och den yngres, som nyss gått ut, eller herrns i pigeschen.
»Det var då sjelfva helvetet i denna fördömda plånbok,
och det är åtminstone oförfalskadt!» mumlade generalen
mellan tänderna. »Var god, min herre, och gå ut i yttre
rummet och vänta der!» återtog han efter en paus, något
lugnare till rösten, men numera gulblek i ansigtet som
ett vax.
Vår studiosus gick och väntade i det yttre rummet.
Han hörde ljud af ringklockor och såg adjutanter löpa fram
och tillbaka. Slutligen . . . Men ett par ord äro måhända
tillfyllest för hvad som följde derpå. Innan natten kom,
hade artisten Darell, efterspanad och häktad, bekänt sitt
brott. Men innan domen föll, lyckades han rymma ur
fängelset. Man gissade, att den inflytelserike man, som dragit
försorg om Darells uppfostran ända från barndomen, äfven
ombestyrt hans flykt. Han kom öfver till England, men
undgick ej förfalskarens vanliga öde, efter hvad förspordt är.
Hvad deremot vår studiosus beträffar, så lyfte han
dagen derpå den utfåsta belöningen eller 500 rdr b:ko, for
dermed till Upsala, tog efter någon tid en hedrande examen
och slutade som en aktad civil embetsman.
»Man bör aldrig förtvifla äfven i den mest förtviflade
belägenhet,» hörde jag honom en gång yttra. »Visserligen
tappas det icke alltid plånböcker, vare sig med falska eller
riktiga sedlar; men troligen är det alltid något som i det
längsta håller oss tillbaka från förderfvet, som lurar under
oss° Ingen stupande klippvägg är så hård, att icke på dess
kant något grässtrå, kanske en blomma slagit rot, kallande
oss till lifvet igen och, hvem vet, måhända äfven till lyckan!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
