Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hans älskarinna!» upprepade hon med ett visst uttryck
af sårad stolthet; »hans älskarinna? Nej. Men jag älskar
honom!» tilläde hon med en madonnas klarhet i blick.
Jag förstod tillrättavisningen. Hon var Damiens brud
och skulle nästa fredag bli hans hustru. Ordet älskarinna
är något misskrediteradt, äfven i Paris.
Jag lemnade nu madame Davis’ restauration och styrde
kosan åt boulevarderna, tänkande derunder på »le pauvre
Lamartine», såsom »Mon-bijou» uttryckt sig. Jag erinrade mig,
att det då var jemt ett år sedan jag för första gången
uppvaktade honom, bärande på fickan ett rekommendationsbref
af den alltid tjenstvillige grefve Löwenhjelm. Jag är icke
bland dem som oförsynt rusa på hvarje utmärkt person, men
jag kunde icke motstå min ifver att en gång se den man,
som i mina ögon representerade det ädlaste af Frankrike.
Vid det tillfället hade jag tagit med mig och presenterat
honom ett vackert inbundet exemplar af hans »Les
Giron-dins» i svensk öfversättning. Han bad mig då uppläsa ett
stycke ur den svenska öfversättningen, för att höra hur det
tog sig ut på svenska, som han naturligtvis icke förstod. Jag
deklamerade så godt jag kunde ett stycke ur Vergniaud’s tal.
»Ah, vous chantez, monsieur 1» afbröt mig Lamartine,
som synbarligen icke tyckte om det svenska tonfallet; »ni
sjunger, hela norden sjunger. Norden är skaldernas land,
Frankrike talarnes.»
Han hade dock ingen reda på nordens litteratur. Om
»monsieur Tegnér» hade han blott hört talas. Svedenborgs
arbeten kände han dock, och hvar känner man icke det
namnet! Han talade då bland annat om sin håg att en gång
besöka norden och om ett eget fartyg som skulle föra honom
dit. Lamartine reser som en konung, äfven sedan han blifvit
republikan. Det är dessa resor som, i förening med hans
stora hjelpsamhet, ruinerat honom och slutligen tvungit
honom att mottaga en national-subskription, hvars första
namn var Napoleons. Beklagad af republikanerna, hånas
han ännu i dag af legitimisterna, hvilka han mer genom
födsel än sympatier tillhörde. »Le pompier de son
propre incendie» är den benämning det förnäma
legitimist-qvarteret St. Germain gaf honom efter 1848 års revolution.
Under statskuppen 1851 bodde Lamartine på sitt gamla
ställe inom St. Germain vid Rue de 1’Université, men hade,
som nämdes, icke ansetts värdig att arresteras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
