Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Allons enfants de la patrie!
Le jour de gloire est arrivé.»
»Men då,» tilläde Didier i det han, resande sig, höjde
den enda arm han hade qvar, »då, ingen nådl Ingen nåd! ...»
Derefter sjönk han ned på sin stol igen, återtog tyst
sitt arbete och syntes icke hågad att tala mer.
Jag aflägnade mig derför, med föresats att ändtligen gå
hem, ty klockan var redan sju på aftonen och jag hade icke
varit hemma sedan tidigt på morgonen. Men väl inkommen
på min gata, saktade jag mina steg, ty jag närmade mig
madame Davis’ restauration. Jag hade lemnat den arma
Mon-bijou på Hötel-Dieu. Hon hade slutligen fallit i fullkomligt
raseri, så att läkarne derstädes nödgats taga vård om henne.
För att få veta, om hon blifvit återförd till sitt hem, gick
jag in på restaurationen.
Jag fann några kunder vid borden och innanför disken
på sin vanliga plats madame Davis. Jag hade icke sett henne
på två dagar. Hennes ansigte var då rundt och blomstrande.
Nu var det hopfallet och brunt nästan som på en mumie;
jag tyckte, att hennes hår hvitnat sedan dess.
Beklagansvärda qvinna! Endast en mor kan sörja så.
»Hvar är Mon-bijou?» frågade jag hviskande en person,
som satt vid bordet närmast mitt.
»På Charenton,» svarades likaledes med en hviskning.
Charenton är Paris’ dårhus.
Men hur svagt detta namn än framhviskades, såg jag
madame Davis, hitintills orörlig, spritta till och stirra på oss.
Det fanns likväl en annan person, hvilken från sitt bord
längst bort i rummet likaledes noga betraktade oss. Han
syntes läsa i en tidning, men höll ögonen öfver tidningen.
Det såg ut, som om han lyssnade med dem.
»Det är en mouchard,» hviskade min granne, och de
dagarna funnos lyssnare i hvarje vrå. Man kunde tro, att
sjelfva luften lyssnade.
Vid ett tillfälle såg jag madame Davis’ blickar möta
blickarna från den hemlighetsfulle i bakgrunden. Hon mötte
dem stadigt och fast. Spionen trotsade hennes blickar en
stund, men nedslog slutligen sina.
Den ene kunden efter den andre gick fram till disken
och betalade hvad han förtärt. Men ej ett ord vexlades
mellan värdinnan och dem, och den som gick bugade sig
vördnadsfullt för henne. Det var som under den tysta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
