Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det blå sidenförklädet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solo-dansös. Det kunde icke vara någon annan än denna. Endast
en solo-dansös har en sådan smidighet, ett sådant behag
i gestalt och gång som den dam han nu ledde.
Men att utse just honom till sin extra kavaljer? Hvad
mer? En karl, äfven med det tarfliga yttre som vår
byggmästares, finner nog hos sig sjelf tillräckliga skäl för en
»bonne fortune».
Men var det verkligen en dansös, så var det bestämdt
det innerligaste deltagande som någonsin gått på tåspetsarne.
Med en vekhet i rösten, som kunnat smälta ett stenhjerta,
frågade hon sin kavaljer, om han var nöjd med sin verld,
om hans helsa var god, om han hade mycket arbete om
händer eller mycken tillfredsställelse af den sköna och nyttiga
konst, han egnat sig åt.
»Hvad hin har kungl. baletten med min helsa och
mina arbeten att göra!» mumlade Welinder för sig sjelf och
började leda samtalet från den konst som bygger hus och till
den konst som ger hus, fulla hus till på köpet, nämligen
danskonsten.
»Han vurmar ju riktigt på dans, den stackars menniskan,»
mumlade damen i sin ordning.
»Det måtte vara högst eget för er, vackra mask,» fortfor
Welinder i sin kritik öfver dansen, »högst eget för er
att beskåda figurerna i françaisen derborta med deras tjocka
lif, stora fötter och klumpiga steg.»
»Klumpiga steg och lätta hjertan,» tillade svarta dominon.
»Jag har sett steg, lätta som fjäder, men med hjertan
tunga som bly. Jag tänker, att en stor del af de dansande
består af tjenstehjon. Tilltala dem, och ni skall få träffande
svar, höra ord af sprittande, okonstlad humor. Under masken
bli de modiga. I detsamma de maskera sitt ansigte,
demaskera de sin själ. Men tag bort masken, och de bli lika
tafatta eller slafviskt krypande som förr. Det är som vågade
de icke visa, att de äro menniskor, äfven de.»
»Smått med hyggligt folk i qväll,» anmärkte Welinder,
som tyckte att han borde säga något och att allvarliga
betraktelser icke anstode en maskerad; »sällskapet är mer än
lofligt blandadt, ty se sådana ohyggliga figurer derinne,»
tillade han, pekande inåt ett skänkrum, vid hvars disk stodo
några damer med obetäckta ansigten, men hvilka, att döma
af utseendet och sättet, kunde räknas till de varelser, som
tillhöra skymningen, qvällens såväl som civilisationens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
