Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stånddrabantens gård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gumman såg en stund något förvånad ut. Derefter
neg hon med en viss värdighet, under det en djup rodnad
fylde de otaliga rynkorna i hennes ansigte. Var denna
rodnad ett minne af den hyllning, hon kanske i sin
ungdom rönt, eller af den saknad, hon måhända erfor, när hon
för alltid förlorade den? Det är svårt att säga. Morgon
och afton måla ju med samma färg.
»Men ni, som plockat så mycket champignoner, har
väl någon gång ätit dem?» frågade Sjögren, i det han lade
en hel grabbnäfve sådana i gummans korg.
»Numera? Nej, det aktar jag mig för,» svarade gumman;
»det är af dem jag har min hyra för året. Men annan
svamp äter jag nog. Folket i gården, der jag bor, gnager
på sitt hårda, svårförtjenta bröd, men skakar på hufvudet,
när jag kokar svamp, som jag får med ringa besvär. En
dag bjöd jag en arbetskarl från Elfdalen på min anrättning.
Han åt med god aptit. Men när jag efteråt visade honom
en okokt svamp af samma slag han ätit, igenkände han
genast fjälltickan, som till öfverflöd växer i hans fosterbygd,
och ändå äter man der barkbröd i svåra tider. Det är inte
Guds fel, om menniskan lider nöd.»
»Ni har sett gladare och lyckligare dar,» yttrade Sjögren.
»Gladare kanske, men lyckligare? Jag tror det knappt,»
svarade gumman. »Det var en tid, då jag skrattade åt allt.
Men den som jemt skrattar åt andra, borde någon gång få
gråta öfver sig sjelf, och det fick jag också, tills rännilen
torkade ut.»
Så gaf det ena ordet anledning till det andra, på nya
frågor följde nya svar, och snart nog hade Sjögren
upp-hemtat en historia rik på motstycken. Det är väl knappast
någon koja i en aflägsnare stadsdel, som icke är eller varit
en nödhamn för någon skeppsbruten från lifvets ocean. Det
finns en välgörenhet, som aldrig upphör att söka upp nöden;
men det finns också en nöd, som aldrig upphör att hålla
sig gömd, och man kan nog förstå det. Den som försonat
sig med Gud och sitt öde, önskar ingenting högre än att
af menniskor bli glömd.
Så förhöll det sig ock med denna qvinna.
»Två obetänksamma yttranden af mig som flicka har
jag slitit mycket ondt för,» yttrade hon bland annat. »Dagen
efter en hofbal sade jag till mina väninnor: »Nu har jag
dansat med kungen och kronprinsen, och från den stunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
