Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Farbror Walsterson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vesterås,» svarade farbror Walsterson med den artigaste
bugning. Han tog för gifvet, att värdinnan frågade efter
hans hembygd.
Grefvinnan betraktade sin bordskavaljer en stund, men
vågade ett nytt försök.
»Comment trouvez-vous Paris, monsieur?»
»Vesterås,» svarade farbror Walsterson med hög röst,
troende, att grefvinnan icke hört hans första svar.
Nu ledsnade värdinnan och lät honom ostörd fördjupa
sig i en »Filet de boeuf piqué å la Chambord», som han
ypperligt förstod, änskönt den var på franska.
Under det han så satt och mumsade, såg han
grefvinnans servet falla på golfvet mellan sin och hennes stol.
Glad att, ehuru stum, likväl kunna visa sig artig i handling,
böjde han sig ned för att upptaga serveten. Men i
detsamma han tog upp den för att lägga den på bordet, reste
sig värdinnan häftigt från sin stol med ett utrop af
förskräckelse, blandad med harm. Alla gästerna stirrade med
bestörtning på grefvinnan.
Men den som icke blef minst bestört, det var farbror
Walsterson. Det var icke en servet han höll i sin hand,
utan ett spetstyg så vackert, att hans Marie skulle ha
skattat sig lycklig, om hon haft det till krage.
»Gud nåde mig! Jag trodde det var serveten!» våndades
farbror Walsterson, inseende sitt förfärliga misstag.
Excellensen Löwenhjelm brast snart ut i skratt, hvari
alla de öfriga instämde.
»Det är följden af att vara alltför sedig ungkarl,» sade
excellensen; »en sådan lär sig aldrig skilja mellan servet
och underkjol.»
Farbror Walsterson var den ende som ej skrattade.
Han förblef otröstlig, och dagen derpå var han på väg till
Sverige, högst missbelåten med sin resa till Paris.
Vid ett besök i Vesterås några år derefter råkade jag
ånyo farbror Walsterson. Han yttrade ej ett ord om vårt
sammanträffande utrikes, men så många flere om sin dåliga
helsa. Den gamle goddagspilten hade förlorat sin högsta
njutning, sin goda matlust. En morgon frukosterade vi
tillsammans, och jag följde uppmärksamt de afundsjuka blickar
farbror Walsterson kastade på en herre, som med största
lätthet förtärde två biffstekar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
