Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett brushufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det så mycket som synes upp- och nedvändt, liksom i
en camera obscura.
Klart att en sådan menniska icke kunde tillhöra de
förnämare eller rikare sällskapskretsarna. Derför väckte det
ett visst uppseende, när Tollin blef bjuden till kommerserådet
Kronii soaréer. Kronius, f. d. köpman, mycket rik, hade
ärligt betalt sin titel och sina ordensstjernor, ansågs för ett
stort orginal, flängde på alla baler, skuttade förtvifladt i
françaisen, beskrattades på afstånd, beprisades på nära håll,
likgiltig för löjet allenast det bugade sig, gälde för stor
fruntimmerskarl, lurades jemt utan att klaga öfver sömnlösa
nätter, hade det bästa kök och de utsöktaste viner, skröt
öfver att aldrig ha sett en apoteksflaska i sitt hus och dog
slutligen en dag mellan kalkonsteken och desserten.
Det var ingen småsak för en sådan som Tollin att bli
bjuden till ett sådant hus. Tollin hade på en Djurgårdsbrunnsbal
gjort bekantskap med Kronius eller rättare med
en nära slägting till denne, Aura Kronius, en ung, vacker
och väl uppfostrad flicka från landsorten. Tollin hade dansat
med henne på balen. Mästare i alla gymnastiska öfningar,
dansade han utmärkt väl. Hans ansigte var ej vackert,
men hans sokratiskt höga panna väckte aktning, och hans
klara, ärliga blick bjöd förtroende. Gestalten, icke öfver
medelmåttan, var proportionerlig, armar, bröst och ben en
gladiators, fötterna ovanligt små. Så mycken kraft vid så
litet fäste är magnetisk.
Aura Kronii förundran öfver sin kavaljers små fötter
förbyttes dock snart i beundran, när han började tala, ehuru
hans mun var något för stor. Men det kom också mycket
ur den, aldrig ett ord utan en tanke i sällskap, och som
han alltid sade sanningen, så hade det goda och sköna
ingenting att frukta af honom. Vid sådana tillfällen yttrade han
sig med sådan värma, att man verkligen kunde säga, att han
i rena och oskyldiga sinnen brände in sina vackra tankar
och idéer, liksom man i porslin bränner in blommor och
guld. Följden blef, att Aura en dag sade till kommerserådet:
»Onkel måste bjuda notarien Tollin till sina soaréer.»
»Aj! Han skrifver i de fördömda tidningarna,» svarade
onkeln.
»Men han dansar ypperligt, nästan lika bra som onkel
sjelf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
