Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historien om en skeppsbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvällsvard på slaget sex, lemnade derefter hvarje gäst valet
mellan en toddy eller en tredjedels butelj punsch, men icke
en droppe bestods mera. På slaget nio var kalaset alltid
slut, och den som då ej lydde klockan, blef körd på porten.
Hans tapto var då: »Dra nu rakt ända in i etc., men
välkommen åter i morgon!»
Efter jag kommer att tala om stenhuggaren, så se här
äfven några ord om hans broder, också ett original,
»träkarlen», såsom han sjelf kallade sig, ty han dref brädhandel
och hade sin upplagsplats vid Nybroviken. Han var icke
lika rå som brodern och icke heller lika gästfri. Deremot
var han sjelf gerna gäst, men i de fattiges boningar, och
när han gick dit, hade han med sig både traktering och
pengar, blott ängslig för att någon finge veta det. Säkerligen
gjorde han sig aldrig skyldig till någon onödig utgift
för egen del. En enda gång bevistade han Kungl. teatern,
bjuden af en affärsvän. Vid samma tillfälle kom han att
för första gången titta in på operakällaren, der han fann
sin bror, som der ofta höll till. Stenhuggaren blef icke
litet storögd, när han fick se sin bror, »träkarlen». »Hvad
ser jag!» ropade han; »har du då ändtligen en gång blifvit
förnuftig!» Om detta var förnuftigt, så var det också för
sista gången. Stenhuggaren är nu död. Måhända äfven
»träkarlen». Men lefver han än, är det bestämdt till fromma
för andra. Dylika original borde aldrig dö ut.
Men åter till ämnet för denna berättelse. Sommaren
år 1842 besökte jag ofta Lidingön, uppvaktande, bland
andra, min vän den s. k. »Lidingökungen», fullt ut lika
gästfri som någon annan kung, men bestämdt vida
folkvänligare och hjertligare. Under en sådan vandring mötte
jag en afton på bron min barndomsbekante, Fritz Olander,
då ordinarie tjensteman i ett af rikets kollegier. Jag hade
icke sett honom på flere år, men då vexlade vi några ord
med hvarandra, hvarvid jag fick veta, att han till
sommarnöje hyrt sig ett rum i grannskapet. Sedan mötte jag
honom flere gånger och merendels i sällskap med fruntimmer,
af hvilka han presenterade ett för mig som sin fästmö.
En annan qväll fann jag honom ensam stående på
bron med ansigtet vändt åt sjön. Jag gick till honom.
Tankspridd besvarade han mina frågor, och den blick han
gaf mig föreföll mig utan glans, utan lif. Men när jag
frågade, hur hans fästmö mådde, spratt han till och fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
