Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»För god — der ha vi det igen,» tänkte jag. »Således:
der han står, der kommer han att stå. Flitens och
sedlighetens spegel blir väggfast, liksom trymåerna i våra
salonger. »
Till akademien hade måhända Öfverström aldrig kommit,
om han icke varit behöflig der — för andra, det förstås.
Ett dussin studenter slogo sig ihop och höllo honom vid
åtskilliga tider i Upsala för att ha honom att tillgå vid sina
skrifningar »pro exercitio» och »pro gradu». Bolaget lyckades
förträffligt. En intressent fick non sim laude, en annan
curn laude, en tredje till och med laudatur o. s. v. Men
Öfverström sjelf? Det var nära att han blifvit differerad,
ty vederbörande hade kommit underfund med hans egentliga
mission vid akademien.
»Flar man sett på maken!» uttryckte sig en professor.
»Komma enkom till Upsala för att hjelpa fram stympare
— jo, han är god den der!»
Det var åtminstone en variation på temat.
Emellertid begagnade han sig af tillfället och tog på
mellanstunderna både »presten» och »pastoralen». Man höll
mycket efter honom i tentamina, allt för hans godhets skull.
Han stod blek och krokig som vanligt, men besvarade kort
och riktigt alla frågor. Man ville gerna »kugga» honom,
men i det fallet, endast i det fallet, var han omedgörlig.
En dag följde jag honom hem till hans bostad i Upsala.
Flan hyrde ett kyffe af en fattig majorsenka, som höll mat
åt studenter för sju rdr i månaden. Maten och i synnerhet
priset voro i hans smak. I trappan mötte vi majorskans
dotter, en täck flicka. Öfverström blef röd i ansigtet och
såg ut som sjelfva tafattheten. När en lärd eller snillrik
man rodnar och blir tafatt inför en ung flicka, då kan man
vara viss på att han är kär öfver öronen. Men det är en
kärlek som vågar intet för sig sjelf. Man hakar sig så gerna
fast vid tron på ett ja, men fruktar på samma gång
möjligheten af ett nej, och så blir man sväfvande mellan himmel
och jord, tills man blir soltorkad.
»Hvad tycker ni om Öfverström?» frågade jag några
dagar derefter majorskans dotter.
»Hvilken? Ah, ni menar den der beskedliga menniskan
med lappade stöflarne och som oupphörligen tackar mig för
mina ’falska riddare’, liksom trodde han, att det är jag som
lagar dem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
