Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om Marcello blott för en dag egde Olympia, så
tillhörde deremot Olympia Marcello för hela sitt återstående
lif. Allestädes, der den arme galerslafven suckade vid sin
åra eller hvilade sin kedjade fot, omsväfvade hon som en
skyddsande honom. Det var som om hon kommit och
farit med vinden, stigit och sjunkit med vågen.
Så, när en dag galerslafvarne, nedtryckta under
middagssolen, slumrade en stund på Ischias brända strand, blef
Marcello, der han låg sammankedjad vid sina olyckskamrater,
väckt af en kyss på sin panna, och när han slog upp
ögonen, igenkände han Olympia, som, knäfallen vid hans
sida, lutade sig öfver honom. Och när han besvor henne
att skona sig och icke göra offret tyngre för sig sjelf än
det redan var, svarade hon:
s Marcello 1 Hvad offrade icke du för min ädle,
olycklige far!»
En annan dag — nära ett år af Marcellos galerstraff
var då förlidet — öfverraskades galerslafvarne af en
bländande syn på Capris strand, under det de helt nära den
kända ön ett ögonblick hvilade på sina åror. Der visade
sig nämligen, öfvergjuten af solens guld, en qvinna, ung och
skön och med ett spädt barn på sina armar. Barnets lilla
hand, omsluten af moderns, fördes till barnets mun och
gaf derifrån en kyss utåt vågen.
Galerslafvarne gjorde korstecknet och sjönko tillbedjande
ned. Det fanns då jemväl för dem en himmelens madonna,
men som, olik den katolska kyrkans, äfven hade en
hug-svalelsens blick för de fördömdes qval. Men Marcello
sträckte sina armar mot Capris strand, ty der var hans
hustru, der hans barn, hans allt i hans intet.
Och denna syn försvann ej med solen. Hela natten,
under det Italiens stjernor nystade sitt silfver kring piniernas
mörkgröna barr, stod den ännu qvar bland Capris skuggor,
sjelf en stjernbild, försvinnande först när morgonens dimma
föll, som en ridå, mellan galererna och stranden.
Så följde hon honom öfverallt. För henne hade dagen
ingen brännande sol och natten ingen svalkande hvila.
Men när en dag befrielsens timme, som slog för Neapel,
äfven slog för Marcello och han, fri, störtade ut i lifvet för
att finna henne, henne, då fann han henne ej. En tätare
dimma än Medelhafvets skilde dem nu och för alltid åt.
Det var grafvens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
