Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, ^ Alcina, ni bedrar mig ej,» utior han våldsamt;
»det är ej Viacellis och hans familjs öde som stält sig
emellan oss. En ovärdig böjelse har fått makt med ert
hjerta. Men ni glömmer, att er far döende gifvit oss sin
välsignelse, och att jag ej år den som tåligt böjer mig
för en _ qvinnas flyktiga nyck. Tag er till vara, Alcina*!
Annu är jag den ende som känner de sympatier ni hyser
för de upproriska rörelserna på denna ö. Ett ord af mig,
och ... ni ler... ni vet nog, att ni ingenting har att frukta
af er blifvande make, ty min måste ni bli, om jag också
skall släpa er till altaret!»
Han hade knappast uttalat de sista orden, innan Alcina
aflägsnat sig och var försvunnen. Det låg något af tiger
i det rytande, som neapolitanaren nu uppgaf, under det han
i flere omgånger slog sig med knytnäfven för pannan.
Slutligen öppnade sig hans läppar för ett vildt skratt, hvarefter
äfven han blixtsnabbt lemnade balkongen.
Under tiden satt i en atelier i fjerde våningen samme
unge man, hvilken, utan att ana det, varit en af de gnistor,
som förorsakat explosionen i den första. Det var Landolfo
Stecchi, härstammande från en af de krigare från norden,
som under det gemensamma namnet normander eröfradé
Sicilien. Hans familj var dock en af de fattigare och mindre
bekanta på ön, Landolfo, egentligen hemma i Palermo,
hade för en månad tillbaka ankommit till Marsala. Icke
äldre än tjugufem år, egde han redan ett namn som lycklig
genremålare. Det var en lång, välväxt gestalt med mildt,
välbildadt _ ansigte, ljuslett och uttrycksfullt. I hans atelier
fanns åtskilligt af hvad man väntar hemma hos en målare,
staffli, paletter och väggar fullsatta med studier. Men ingen
tafla visade sig på staffliet, och ingenting röjde, att
konstnären nyligen egnat sig åt sin konst. För tillfället satt han
vid fönstret, ifrigt genomögnande ett bref, änskönt han
redan läst det flere gånger. Såg han någon gång upp från
brefvet, så var det än för att se på sitt ur, än för att blicka
ut öfver vågorna. Det var lätt att finna, att brefvets
innehåll stod i det närmaste förhållande till både tiden och
hafvet. Bäst han så satt, knackade det på dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
