Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Olycklige fader!» hörde jag henne yttra, under det
jag såg henne med sina händer öfverfara den fallnes panna
och tinningar, i det hon förgäfves ropade i hans öra: »Se
på mig, pappa, det är ju jag, ingen annan än jag, din
Anna, som är hos dig!»
Efter flere fruktlösa försök att bringa fadern till sans
sprang hon upp och rusade fram till dryckesbordet, vid
hvilket de tre supbröderna återtagit sina platser, nu som
bäst sysselsatte med återstoden i bålen.
Sedan hon en stund under tystnad, men med venstra
handen hårdt tryckt mot hjertat och den högra armen
hotande framsträckt, betraktat de tre med sina stora, blixt
på blixt skjutande ögon, utbröt hon i följande ord, hvilka
bort ljuda i deras öron, som om domsens engel talat:
»I kallen er för krigare, för officerare — I ljugen!
— Den ringaste soldat hånar icke sin slagne fiende — men
I hånen honom, som nyss satt förtroligt vid eder sida!
— Och likväl visste ni, att i morgon hela socknen skall
veta, att deras kyrkoherde släpats som ett djur i sanden på
Sjöbérgs gård! Fy sådan falskhet och uselhet!»
De tre gråhårsmännen stirrade ned i bålen. Det
föreföll mig som blygdes de för att möta icke blott hennes
blickar, utan äfven hvarandras. En af dem hade börjat
trumma på bordet med fingrarne, men tvärt upphört,
liksom handen ögonblickligen blifvit förlamad. Men ingen
öppnade sin mun till svar.
Derefter, och sedan hon sålunda bestraffat de gamle
syndarne, hastade hon till sin fader och böjde sig ånyo ned
öfver honom. Sorgen öfver hans elände tycktes nu
fullkomligt ha öfverväldigat henne, ty hon gret, och jag såg
stora droppar från hennes ögon falla ned på faderns bleka
ansigte.
»O, min Gud, hur skall jag få honom hem!» yttrade
hon slutligen, vridande sina händer; »hur få honom bort
från detta rysliga ställe?»
»Om jag kunde... om jag finge,» framstammade jag,
ty åsynen af detta bedröfliga uppträde hade nästan förlamat
min tunga; »om jag finge tillbjuda min hjelp, så... så
skulle jag känna mig obeskrifligt lycklig.»
Hon betraktade mig med förvåning. Blef hon mig
först nu varse, eller hade hon genast förblandat mig med
det öfriga sällskapet? Jag vet det ej. Men tårarne i mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
