Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt höga tegeltak liknar mera en stor spannmålsbod än en
kyrka. Det är blott af den närbelägna klockstapeln man
sluter till, att man närmar sig ett ställe för andaktsöfningar.
Snedt emot och innan man kommer till kyrkan ligger
klockarebostället med sina tarfliga hus, sin lilla
trädgårdstäppa och sina torftiga åkertegar.
Från klockaregården leder en smal gångstig öfver
ängar och åkerfält fram till Nora. Denna gångstig ville
jag följa, då de slamrande tonerna från ett gammalt klaver
hejdade mig.
Jag kunde väl gå in och få mig en dryck vatten
åtminstone, tänkte jag, ty större anspråk kan man rimligtvis
icke ha på en fattig klockares gästfrihet.
Jag gick in. Vid ett bord i yttre rummet eller salen
satt ett äldre fruntimmer, spritande bondbönor, och framför
ett perlfårgadt klaver visade sig en man, något öfver
medelåldern, med friskt, öppet och välvilligt ansigte. Jag hade
några gånger förut sett, men icke talat med denne man.
Det var klockaren i Danderyd.
Klockaren Malm, så hette han, var af mycken
betydenhet inom sin socken. Han ansågs vara en utmärkt
orgelnist och sångare, dessutom den skickligaste läkare på
många mil omkring. Han använde till och med latinska
benämningar i sina recept. Visserligen var han ingen
pedantisk latinare, ty han föreskref t. ex. »Mandel-oleum»
och dylikt; men hans recept emottogos och expedierades
på alla apotek i Stockholm. För öfrigt var han allt i
allom och precis sådan som Böttiger i sin ypperliga
klockarvisa skildrar en man af hans yrke.
Jag framförde min begäran om ett glas vatten. Frun
lemnade bondbönorna och skyndade att efterkomma min
begäran. Klockaren bjöd mig en stol att sitta på.
»Jag har så sällan tid att öfva mig sjelf,» sade han,
i det han bläddrade i en stor notbok, som fylde hela
notställaren.
»För all del, var god och inte besvära sig för mig,»
bad jag.
»Är herrn road af musik?» frågade han.
»Åhja.»
»Kanske herrn spelar sjelf?»
»Något.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
