Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var han icke promoverad doktor, pro secundo åkte han
bara i bondkärra, och pro tertio kurerade han för det mesta
blott drängar och pigor.
Dock undandrog han aldrig någon sin hjelp, när den
påfordrades, och kunde stiga upp midt i natten för att resa
flere mil i det svåraste väder.
»Dessa resor ta lifvet af mig,» brukade han ofta säga;
»men det är roligt att processa med döden, om man också
sjelf måste betala rättegångskostnaderna.»
Anländ till Ensta gästgifvaregård, blef Malm invisad
till det gästrum som innehades af teaterföreståndaren.
Han trädde in och såg två personer, en herre och ett
fruntimmer.
Herrn, med sina goda femtio år på nacken och af
någorlunda stadig kroppsbyggnad, hade skarpa, bruna ögon
och utskjutande haka, hvilket särdeles väl passade till ett
trindlagdt och i allmänhet något grinigt ansigte.
Han var klädd i en storrosig, något urblekt
sidennattrock, bar på hufvudet en röd sammetsmössa, rikt
dekorerad med snören och tofsar af guld, detta äfven något
blekt af ålder.
Denne herre mätte golfvet med stora steg, synbarligen
med nöje betraktande sina morgonstöflar af ljusgult saffian,
garnerade med en bred, hvit yllespets, som bestämdt röjde
sitt ursprung från teatergarderoben och troligtvis smyckat
mången riddares, ja, kanske konungs hals, innan den så
blifvit degraderad.
Fruntimret var förskräckligt magert. I det mörka,
skinntorra ansigtet blixtrade dock ett par stora, svarta ögon,
hvassa som dolkar och troligtvis äfven såsom sådana mycket
använda både på och utom scenen.
Hon läste i en tjock, skrifven papperslunta, förmodligen
en teaterrol; stundtals räckte hon ut ena armen till en
stor åtbörd, visande dervid fem fingrar så mörka, tunna och
spetsiga, att en fluga kunnat taga dem för en spindels ben.
Klockaren, sedan han med sin vanliga ödmjukhet önskat
herrskapet god morgon, förklarade sig vara den läkare man
efterskickat.
»Jaså, min herre är läkare,» yttrade den resande herrn,
läggande i dessa hvardagliga ord mera patos än de
verkligen kunde tåla; »förmodligen har jag det nöjet att redan
vara känd af min herre?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
