Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Som jag var förgiftad, höll jag hufvudet på sned och
hade hela ansigtet öfversmetadt med blyhvitt. Nu skulle
jag äfven visa att giftet förorsakade mig de grufligaste
smärtor, och det var ju klart att jag då borde hålla
händerna på magen, hvilket jag också gjorde.
»På det sättet gjorde jag min entré, särskildt besvärad
af att något blyhvitt råkat komma i mitt venstra öga så
jag blott kunde ha det högra öppet. Jag hade knappt
hunnit fram till sufflörluckan förrän en röst från salongen
ropade: »Se, nu kommer Pelle!» hvarvid hela publiken
utbrast i ett gapskratt.
»Det dröjde en god stund innan jag kunde börja min
monolog för det myckna skrattet, och hur jag derunder var
till mods, kan ingen kristen själ föreställa sig. En som
verkligen fått förgift kunde inte vara värre deran än jag.
Ändtligen fick jag börja min monolog, som lyckligtvis var
bland de kortaste.
»När jag slutat den, fick jag verkligen en stark applåd
och tyckte mig äfven höra några röster ropa: »Bra, bra!»
Jag bugade, såsom jag sett mina kamrater göra till och med
innan de fått applåden. Då blef det nytt gapskratt i
salongen, och när jag närmare lyssnade till dem som, efter
hvad jag först tyckt, ropade: »Bra,» så hörde jag till min
stora fasa, att det icke var »bra!» utan bara »bä!», de
ropade »bä, bä!»
»Tillintetgjord vände jag mig om för att gå, då en
annan hundsvott från salongen skriker till: »Nu går Pelle
i stallet.» Det var för mycket... jag störtade ut och det
med sådan fart, att kröningsmanteln, som fastnat i
sufflörluckan, drog denna med sig efter mig på scenen, så att den
stackars sufflörens skalliga nacke blef synlig för hela
publiken, hvilken dervid stormtjöt af förtjusning.
»Utkommen mellan kulisserna med kröningsmanteln och
luckan, hvad får jag då se? Jo, hela teaterpersonalen grinar
så att magarne hoppa på dem, så små och tunna dessa än
äro, och främst och värst bland dem alla den fördömde
direktören. Hans mun var så otäckt bred, att giporna, som
uppdrogos ända till öronen, liknade ett par röda polissonger.
»Då bröt mitt raseri ut. Först drog jag af mig kronan
och kastade den midt i flinten på direktören, och sedan
vräkte jag ett helt kyrktorn öfver honom. Derefter kastade
jag mig öfver mina hofmän, utdelande örfilar och halskakor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
