Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bonniers rika bokmagasin, för att icke tala om Lacroix’
tårtor och pastejer, så står dock alltid kungliga stallet qvar.
Men att röra vid kungliga stallet, röra vid de kungliga
hästarne, det är, med all vördnad för Tessin och kungliga
slottet sjelft, nästan ett crimen lesæ majestatis.
På den tiden klockaren Malm var i Stockholm fanns
icke bazaren, utan blott en grå mur.
Muren var naturligtvis icke så vacker som bazaren,
men såsom mera provisionel lofvade den ingen längre
varaktighet, och man hoppades allmänt, att med dess snara fall
alla husen på Helgeandsholmen skulle följa.
Oaktadt detta hopp, kunde Malm aldrig gå förbi denna
mur utan att kasta en mulen blick på densamma.
»Jag känner en torpare inom min socken,» berättade
han en gång, »som, när han tillträdde sitt torp, fann sitt
fähus skymma bort för hans stuga utsigten öfver en liten
äng, garnerad af några spädare björkar. Trots sin stora
fattigdom, flyttade han fähuset till ett annat, aflägsnare ställe.
Den torparen,» tillade Malm, »röjde ett skönhetssinne och
en smak, som kunde komma mången hofarkitekt att rodna.»
Det var icke långt från denna mur som Malm hörde
sig ropas vid namn af en välklingande fruntimmessstämma.
Han stannade och befann sig framför en ung, vacker
dam i utsökt toalett.
»Är jag så förändrad, att herr Malm icke känner igen
mig?» utlät sig den unga damen.
Man kan ha sett den knopp, ur hvilken blomman
skjutit fram, utan att vara säker på att samma stjelk, som
bär den senare, äfven burit den förra.
Derför stod Malm länge oviss och funderande med hatten
i hand.
»Men,» återtog den sköna, »ingen af menniskans
själsförmögenheter är så litet sjelfständig som minnet. Man
mins blott det som intresserar oss... Men om jag säger,
att mitt namn är Aurora Dillnau, kanske då...»
»Ack ja, så var det,» ropade Malm, »och jag som inte
kände... men ni har blifvit längre, mycket längre, som jag
tycker, och äfven mycket...»
»Vackrare, ville ni kanske säga?» inföll hon skrattande.
»Ja, till och med det.»
»Det var godt att höra ur en landtmans mun, ty
smickret är stockholmsbo... Men hur mår er fru?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
