Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biter en menniska!... Kom derför inte, förrän jag skickat
bud, och ännu en gång ursäkta för det jag upptagit herr
Malms dyrbara tid... Jag borde på något sätt visa min
erkänsla och jag skall göra det framdeles, längre fram...
Men kom inte till mig, besök mig aldrig, ädle, förträfflige
man!»
Derefter rusade han på dörren och hastade hemåt,
ofta seende sig om, liksom befarade han, att den ädle och
förträfflige mannen vore honom i hälarna.
Det är kanske onödigt nämna, att klockaren Malm
aldrig blef kallad till mannen i Röda huset.
Men förskräckligt var denne mans lif under de dagar
som derpå följde. Han fortfor att om natten bortföra den
ena dyrbarheten efter den andra, utan att kunna förmå
sig att taga någon i sitt hus, af fruktan att en sådan
person kunde upptäcka det mystiska gömstället, men blott
till egen fördel begagna denna upptäckt.
Tidigt om morgnarna störtade han ut i skogen, som
omgaf hans gård, och gräfde med sin spade upp jorden
kring densamma.
Än lade han sitt öra intill marken, troende sig
förnimma rösten af någon skendöd vän, som han sjelf
begrafvit; än slog han knytnäfven i klipporna, så att den
blödde; än flätade han sina armar om trädens stammar,
liksom ville han rycka dem upp med deras rot.
Stundom tyckte han sig uti någon gul svamp
igenkänna någon guldpjes och uppgaf dervid ett rop af
förtjusning, men föll i raseri, när han funnit sitt misstag.
En gång förföljde han en orm, emedan han i denna
trodde sig finna någon likhet med en stor förläggareslef af
silfver, som han jemväl förlorat.
Långa stunder kunde han betrakta myran, som släpade
till stacken sitt strå och många timmar följa henne, när hon
för nya ströftåg lemnade stacken.
Ibland föreföll det honom, som qvittrade vissa fåglar
mer gladt än andra. Genast ilade han till det träd, från
hvars grenar de sjöngo.
Hvarför voro de så glada? De sågo naturligtvis hans
guld, ty kan man väl vara glad utan att se guld?
Men när han märkte, att hanen och honan under sin
sång endast sågo på hvarandra, flydde han med fasa, ty
hvad har väl girigheten med kärleken att göra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
