Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes värd på Berga klättrade på tallen. Lyckligtvis
upptäckte hon nu ett välgjordt, glänsande stöfvelpar, som till
och med knarrade på salongsgolfvet.
I stället för de förskräckliga berlocker, hvarmed landets
sprättar den tiden prydde sina ur, de så kallade
»silfverrofvorna», varseblef hon en fin hårsnodd, förmodligen
moderns hår, och hvilken utan annan prydnad än en liten
guldholk förlorade sig i västfickan.
Ledsamt var det onekligen, att han, i stället för de
nödvändiga fina hvita handskarne, endast hade ett par
mörkgula af tjock kastor; men troligtvis hade de hvita vid
försöket att draga dem på brustit, ty han hade väl stora
händer, ungresen på Berga.
Men hvad rådde väl han derför? Eller borde det kanske
sitta händer af ett barn vid sådana herkuliska armar?
Korteligen, den hulda värdinnan hade högst obetydligt
att anmärka, och deröfver kände hon sig glad. Hon hade
mycket skrutit med sin nya bekantskap och ville icke få
orätt i något.
Ändtligen förflyttade sig sällskapet ut i matsalen och
tog plats kring det ståtliga middagsbordet.
Den svartklädde taffeltäckaren med tvänne andra
betjenter började serveringen.
På den tiden måste en taffeltäckare vara fullt ut lika
hemmastadd i rangrullan som likbjudaren. Olycklig den
taffeltäckare eller betjent, som räckte fatet åt
öfverstlöjtnanten före öfversten och åt löjtnanten före kaptenen.
Också var det ett förtvifladt språng från ena sidan af bordet
till den andra.
Detta mod är lyckligtvis aflagdt nu, men likbjudaren
eller upproparen vid begrafningar måste ännu ha rangrullan
på sina fem fingrar.
Löjligt nog! Tänka på rangrullan, när man går till en
graf — grafven, den stora symbolen af alltings jemlikhet
på jorden!
Man säger, att »maten tystar mun». Den skulle göra
det kanske, om icke vinet oupphörligen öppnade den.
»Jag tror att herr Pettersson slår vatten i vinet,»
anmärkte värden; »det är synd... Det är Gula lacket och
har i tio år legat på butelj... Det är märkvärdigt, mina
herrar, hvad Bordeauxvin länge kan hålla sig, om blott
kork och källare äro goda... Smaka, håll vinet länge i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
