Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet hvarje mötande, så man som qvinna, egnade
hans person.
Denne så ovanligt högväxte och välbildade man, som
gick ensam och icke syntes känna någon, hvem kunde han
väl vara?
Det fanns blott en enda i denna lysande församling
som kunnat besvara frågan, och det var just den unga
damen, som kom i allén der i sällskap med ett äldre och
ett yngre fruntimmer, hvilkas toalett och yttre hållning
röjt samhällets grädda, äfven om man icke varseblifvit den
svartklädde betjenten som, flugan lik, följde gräddan.
Pettersson hade icke sett fröken Marie Louise sedan
afskedet på —näs utanför grinden till parken.
Han fann hennes ansigte något magrare och mindre
blomstrande än då; men i den mån hon närmade sig,
föreföll det Konrad som färgades småningom hennes kind, och
säkert är, att den stod i lågor när de möttes, gående åt
motsatta håll.
På detta sätt och med samma verkan möttes de och
skildes flere gånger, till dess byggmästaren för ombytes skull
slutligen slog sig ned på en bänk, betraktande några små
vackra, välklädda barn, som sprungo lekande några alnar
från bänken.
Efter någon stund återkom Marie Louise med sitt
sällskap till samma ställe, men der stannade hon, pjollrande
och skämtande med de små barnen, som ifrigt ryckte i
madonnans svarta sidensarsklädning. Det ser alltid så
behagligt ut, när unga qvinnor leka med små barn, och de
underlåta det icke heller, i synnerhet när någon af vårt
känslofulla kön betraktar dem.
Men stundom öfver de små barnens hufvuden sände
Marie Louise en blick till det stora barnet på bänken, en
blick som himmelen förstår och äfven menniskan när hon
älskar.
När han då mötte denna blick och hörde hennes ljufva
röst, utan att våga nalkas, utan att ens våga helsa på sitt
lifs engel, kanske sin döds, då — då vattnades hans ögon,
och han vände dem bort. Det var gifvet att det skulle
kosta på.
När han, repande mod, åter ville fördjupa sig i denna
för honom så heliga grupp, hade en lysande ring af
högförnäma kavaljerer slutit sig kring hans helgon, och sedan
såg han henne icke mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
