Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kråknästet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De sista ord min mor sade voro dessa: när jag är
död, vänd tillbaka till fäderneslandet, uppsök Konrad, din
kusin, och om han är ogift, om han älskar dig, blif hans...
hans maka... Jag känner mig lycklig af denna tanke, och
endast på detta sätt får jag lugn i min graf!»
»Gud välsigne din mor för dessa ord!» ropade Konrad,
slutande Ellen i sin famn. »Må hon finna lugn i sin graf!...
Evigt skall jag vörda hennes minne, varmt och troget älska
dig, så framt jag ej blir galen af sällhet. Jag förlåter
kungl. hofrätten, jag har fått en vida bättre adjunktion!»
*
En månad derefter voro de begge kusinerna ett lyckligt
äkta par. Deras första åtgärd, med afseende å den stora
förmögenheten, var att afsätta en summa till understöd för
folkskolor och andra verkligt nyttiga inrättningar, så att
farbror Rollins skugga borde ha skäl till belåtenhet, och
dermed kunde visserligen vår lilla berättelse vara slutad.
Men den svarte? frågar kanske läsaren.
En gång under en färd i vagn till det täcka
Fiskartorpet mötte vårt nygifta par en hel hop folk, män och
qvinnor, de der alla gingo med hufvudena på sned och
sågo för olycksaliga ut. Dock var det en bland dem, som
bar sitt hufvud ganska rakt och oaflåtligen hade sin blick
riktad mot höjden, och denne bar svart kaftan, svart hår,
dito skäggbotten med mera dylikt, som påminner om vår
gamle bekante. Alla karlarne och qvinnorna voro, trots
den fullkomligt torra väderleken, våta ända upp till knäna,
med undantag af den svarte, som gick i spetsen med stolta
steg och blanka stöflar.
Kusken, som körde herrskapets vagn, upplyste, att det
var »läsarne», hvilka varit ute för att pröfva styrkan af
sin tro genom ett försök att gå på vattnet. Försöket hade
misslyckats, och det var derför bedröfvelsen stod så djupt
tecknad på de »väcktes» ansigten. Att herden sjelf icke
gjort försöket, är klart; ty hans tro behöfde icke pröfvas.
Den svarte, hvars blick råkade falla på de åkande,
stannade tvärt med en högljudd förbannelse på läpparna, och
han stod länge liksom fastväxt vid jorden. Hela sällskapet
stannade äfven, med bestörtning betraktande sin herde, ty
en så ryslig ed hade de aldrig väntat från hans mun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:26:44 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/6/0286.html
