Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 1. Blå duken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyfikne åskådaren, att Blå duken är ett af de äldsta
näringsställen inom Stockholm.
De båda vännerna stannade vid några trappsteg af sten,
som ledde upp till en låg och smal dörr, på hvar sin sida
om hvilken befann sig ett fönster med tillskrufvade luckor,
icke täta nog att utestänga ljusskenet och sorlet inifrån.
»Här ha vi då vårt sökta paradis,» yttrade sig Adolf
Dahl, »här är då roten till kunskapens träd på godt och
ondt, såsom du behagat säga flerfaldiga gånger. — Men hvad
är det? — Min sann luktar det icke stekt fläsk — här
bo då, Gud vare lof, menniskor! — Jag älskar blommornas
doft, jag tjusas af rosenångan från jungfruliga läppar; men
ingenting öfvergår lukten af stekt fläsk! — Bror! Låt oss
skynda in! — Jag börjar försona mig med ditt Eden.»
Edvard Jäger beträdde trappstegen och öppnade dörren.
Adolf Dahl nickade sitt farväl åt måne och stjernor. De
båda vännerna befunno sig mellan »skål och vägg», som
det heter på gammalt traktörsspråk, mellan Blå dukens mörka
väggar, hvilka ihärdigt trotsade skenet af det ensliga
tvåskillingsljus, som sparsamt tindrade från en disk, obekant
med målarens pensel, men prydd med alstren af fru
Strömqvists kokkonst.
Fru Strömqvist, mer fruktad än älskad af Stadsgårdens
befolkning, var detta ställes envåldsregentinna. Rund som
jordklotet, hade hon en näsa, väldig och skinande som solen.
Hon utgjorde ensam en hel konstellation.
Soldaten, som log åt prygelbänken, sjögasten, som
trotsade stormens fasor — båda darrade som asplöf för ett
ord från fru Strömqvists läppar. Alla följde henne tysta
och vördnadsfulla, liksom månarne sin planet.
Och ändå egde hon en qvinnas hjerta i sitt bröst. Vid
tre särskilda tillfällen hade hon sökt beröfva sig lifvet af
kärlek; men alla gångerna hade repet brustit, och vid tredje
försöket hade spjellet följt med till golfvet. Detta
föranledde en kostsammare reparation, som väckte hennes
afsmak för döden.
Hennes man, i lifstiden spannmålsbärare, stor filosof
under spannmålstunnorna, dignade under den börda, som
dagligen tryckte honom inomhus, och när han en qväll
för flere år sedan sjelfmant lade sig till ro på Saltsjöns
botten, skedde det visst inte för kärleks skull.
Sådan herskarinnan. Nu några ord om residenset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
