Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 6. Ett barns leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dricker sitt kaffe och sysselsätter sig med att sy och sticka
med mera sådant.
När kyrkoherden får främmande, är det så beqvämt att
föra de välkomna gästerna under skuggan af kastanjeträden
och derunder ställa ett bord, försedt med buteljer och glas,
som flitigt ifyllas och tömmas under allmän munterhet, medan
man dricker helsa och lif ur den tätt vid vägen stående
granskogen, rik på skugga och fågelsång.
Under ett af dessa träd satt, ungefär tre år efter
händelsen i nästföregående kapitel, en högväxt tjuguårig flicka
i blårutig blus med grönt saffiansskärp om lifvet. Trädens
rika skugga gjorde allt begagnande af hatt öfverflödigt, så
att man fritt kunde beundra de rika, blonda lockar, som
böljade kring sköna anletsdrag. Men det låg någonting
obeskrifligen lidande i detta vackra ansigte, hvilket skiftade
färg den ena gången efter den andra, liksom sommarqvällen
vexlar hvarjehanda färger innan solen sjunker.
Än såg hon ner på det arbete, hvarmed hon var
sysselsatt, än lutade hon pannan mot sin hand, försjunken som
i drömmar; än uppsteg hon, lade handen på bröstet och
andades tungt, hvarefter hon återvände till sitt arbete.
»Mamsell Anna!» ropade en äldre fruntimmersstämma
ur ett öppet fönster derinvid, »det kommer en båt på viken,
säkerligen från Ulriksdal, för det är invalider, som ro den,
och en ung herre sitter och styr — gamla ögon se ibland
längre än unga.»
Flickan under trädet spratt upp vid dessa ord, tog sitt
arbete, skyndade ned i trädgården och inneslöt sig i en tät
syrenhäck, hvars blommor redan togo afsked af sommaren.
»Hvad springer den stackars flickan efter?» mumlade
stämman i fönstret, »bara hon hör talas om främmande,
jagar hon af liksom fåret för vargen — så bruka gudnås
inte våra stockholmsdamer annars göra — dumt om vi
skulle få främmande just nu, då far är borta — de välsignade
socknebuden!»
Hon, som talat och hvilken var fru prostinnan sjelf,
visade sig nu på gården, lade händerna öfver ögonen och
skådade åt stranden, hvarvid båten i detsamma lade till och
landsatte en herre, som med raska steg närmade sig
prestgården.
Prostinnan gick emot honom, och de helsade på
hvarandra som gamla bekanta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
