Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renskrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orden, ehuru framsagda med blott half röst, blefvo dock
medelst den högst egna tonvigten hörbara genom sorlet och
anmärkningarna. »Trohet intill döden!» upprepade en af
grannarne; »hvem talar om trohet intill döden?»
»Det är med troheten i döden som med ärtorna i
ärtskålen på Tre Väpplingar,» yttrade en annan; »man måste
söka dem med bloss eller hugga dem med ljuster.»
»Der har jag för troheten, sa’ Billingen, satte sillbenet
i halsen,» tillade en tredje.
»Nej, men se, se!» ropade flere om hvarandra. »Bruden
faller!... Ansigtet är som en sillmjölke!»
»Hon är sjuk,» upplyste en qvinnas röst; »det är följden
af att snöra sig så man är som en geting om lifvet.»
»Vatten! Eau de cologne!» ropades ängsligt från alla
sidor af salongen.
Klösande sig i ansigtet med naglarne, liksom hade han
blifvit ursinnig på sig sjelf öfver de obetänksamma, ofrivilliga
orden, rusade den unge mannen på dörren, kastande sig
handlöst emot den nya afdelning af nyfikna, som hastade upp.
Huru han ensam kommit igenom den täta, påträngande
och hårdhändta folkmassan, begrep han ej, när han ändtligen
fann sig stående på gatan. Hans hatt var tillbucklad och
rocken sönderrifven, men han såg det ej. Hans händer
och ansigte blödde; han kände det ej.
Han befann sig i en af dessa stunder af lifvet, då man
tror, att ingenting annat återstår här på jorden än ens egen
sorgliga tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
