Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estländingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var en gammal savolaksare från svenska tiden och höll ihop
med bönderna, som förtrycktes af sin herre, furst Mailowsky.
Han tog reda på frihetsbrefvet bland kyrkans papper, slog
sig ihop med ett par dugtiga bönder och for med dem till
kejsaren för att begära hans bekräftelse. Kejsaren satte sitt
namn på pergamentet bredvid den store svensk-kungens, och
alla socknemännen blefvo fria. Detta hände för många år
sedan. Jag var en gång hos min mormoder, hvars man
varit klockare. Hon läste i sin bibel, när jag kom. När
jag såg på bibeln, märkte jag ett gulaktigt stycke skinn.
Jag undersökte det och upptäckte bokstäfver; men det var
ett språk som jag ej begrep; på min fråga derom svarade
gumman, att hon nyttjade det som märke mellan gamla och
nya testamentet, samt att det var skrifvet af en svensk kung.
Jag fick en tanke: det är ett frihetsbref. Jag begärde och
fick brefvet af min mormor, då jag lät henne förstå hvad
det kunde vara. Derpå gjorde jag en vandring till
svenskefar på Dagö, för att rådfråga honom. Han besannade min
förmodan; äfven åt vår socken hade den store vesterkungen
gifvit frihet. Då återvände jag hem, gick till vår prest och
bad honom fara till kejsaren. Men vår prest var en tysk
student, som hade blifvit landsförvist från Tyskland, för det
han talat om frihet der i landet; han ville nu vara
försigtigare och gick derför till Falkenberg med brefvet för att
förfråga sig. Grefven skrattade, tog brefvet och sade: »Jag
skall sjelf skaffa det till vederbörlig ort.» Nog fick presten
ett fat vin, men vi fick aldrig någon frihet. Vi hörde aldrig
af hvarthän vårt frihetsbref tog vägen. Emellertid fäste
grefven alltid sina grymma vargblickar på mig. En gång,
när jag stod i smedjan, steg han af sin ridhingst utanför
och ropade ut mig och befalde mig se åt, hur det var med
skorna på bakhofvarne. Jag gjorde så, fann en bortfallen,
ditsatte en ny och bugade mig för min nådige herre. Han
kastade sig i sadeln, gaf mig till betalning ett rapp öfver
ansigtet med ridspöt och försvann. Jag, grefvens hund,
måste tiga och lida, men min hund förföljde honom skällande.
Uppretad af denna och dylika misshandlingar, vandrade jag
en dag från hemmet och var snart i Finland. Snart lyckades
det mig öfvertala en finsk bonde, hvilken jag i en storm
lyckats rädda, att sätta mig öfver till Sverige, ty, tänkte
jag, ett land som haft en konung, hvilken utdelat
frihetsbref, måste väl sjelf vara fritt och icke förskjuta en arm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
