Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sufflörens triumf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallare än sjelfva Stockholmska publiken. Och hvad är
dessutom norrskenets prakt för en gammal aktör, van vid
rampen och teaterkronan? Hvad är väl den omätliga
barrskogen deruppe med sina trakthuggningar och vindfällen
mot den skog, som ena aftonen fälles ner för att lika lätt
uppställas den andra? Och äfven den tarfligaste Fra
Diavolo passar illa till skogvaktare.
En vacker dag återkommer han till sin gamla teater,
men finner blott ett enda rum ledigt, det är sufflörluckan.
Han kryper ner i den. Han har dock den tillfredsställelsen
att hvarje qväll få vända ryggen åt den publik, som så
likgiltigt behandlat honom; han har, som sufflör, i sin hand
alla dessa firade sångare och sångerskor, dessa storheter, som
få för mycket af just det, hvaraf han alltid fått för litet.
En enda blunder å hans sida, en enda pris snus i otid vore
nog för att bringa dem alla ur koncepterna. Så hade den
stackars Pfeiffer ändå sina triumfer. En skönare återstod.
En afton — just då Vilhelm Tell skulle börja — sade
kungliga teaterns direktör småleende till Pfeiffer, när denne
beredde sig att krypa ned i sitt underjordiska embetsrum:
»Som herr Pfeiffer vet, ge vi Fra Diavolo i morgon.
Om herr Dahlgren sjuknar, får ni bereda er på Lorenzos
parti.»
»Det har jag på mina fem fingrar,» svarade Pfeiffer,
»och är alltid beredd. Men det blir väl min lott att dö i
min sufflörlucka.»
Vilhelm Tell började, och man hade hunnit till slutet
af andra akten, då de, som befunno sig på scenen, märkte
att den eljest så vakne och uppmärksamme sufflören en
stund lutade hufvudet mot sidan af luckan, derefter hastigt
försvann och syntes icke mer. Efter aktens slut skyndade
man ner under golfvet och fann den gamle sufflören död,
träffad af slag. Så fick han dö i sin sufflörlucka.
Under mellanakten inträder med en viss högtidlighet
maskinisten på scenen och ger ett tecken. En fallucka
öppnas i teatergolfvet, och upp ur djupet, under de
omkringståendes vördnadsfulla tystnad, höjes småningom sufflörens
liflösa gestalt. Aldrig i lifstiden hade han så festligt blifvit
emottagen.
»Hit med en bår!» befaller efter en lång paus maskinisten.
»Hvad för en?» frågas.
»Richard den andres.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
