Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skattsökaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktade att spökena, hvilka lika ogerna som andra äro
husvilla, då skulle flytta in i huset, vände han döförat till,
något som han bittert fick ångra.
En julnatt drömde han, att han var inne i lusthuset,
der han, till sin stora öfverraskning, fann samlade sin mor,
som dött för tjugu år sedan, och sin mormor, som aflidit
tjugu år före henne, samt en hel mängd andra och vida
mer bedagade qvinliga ascendenter, dem han måhända hört
talas om, men helt begripligen icke förr varit i sällskap
med. De gamla fruarna, uppsträckta i sina helgdagstoaletter,
olika från olika tidehvarf, sutto kring kaffebordet, som måtte
ha varit lika i alla tider, och drucko på bit, såsom det
brukades, innan man började misshushålla med sockret.
De talade mycket om mycket, trots allt hvad man påstår
om grafvens eviga tystnad; men det som mest tycktes ligga
de hedersgummorna på hjertat var en skatt på Gud vete
icke hur många hundra tusen riksdaler, hvilken skulle ligga
förvarad under grundmuren till stenhuset.
Samma dröm hade registratorn nyårsnatten, och
sedermera, vakande eller sofvande, drömde han om ingenting
annat än om sina ärbara och hederliga oldmödrar och om
den ännu hederligare skatten. Han blef underlig till mods,
betraktade med allt dystrare blickar sitt gamla stenhus och
fann slutligen, att det var alldeles för dyrbar grund för ett
stenhus med bara bottenvåning.
Hvilka strider registratorn utkämpat inom sig, innan
han fattat sitt beslut, känner man ej; men icke litet
förvånade blefvo grannarne, när en dag arbetsfolk började
nedrifva den gamla stenbyggningen. Det hette visserligen, att
registratorn ämnade bygga ett nytt och större hus; men
hvarför begagnade han sig icke af de gamla murarna, som
kunnat bära minst fyra våningar? Och hvarför lät han,
sedan murarna nedrifvits, bända upp den ena grundstenen
efter den andra? Alla ansågo honom för förryckt, och de,
som icke trodde på drömmar, hade nog rätt deri.
Hvad som slutligen och till det yttersta stegrade
grannarnes och arbetsfolkets nyfikenhet, det var att så ofta en
grundsten upptogs, och hvilket aldrig fick ske utan i
registratorns närvaro, den gamle mannen då med rastlös och
feberaktig ifver brukade undersöka det ställe der grundstenen legat
och derefter alltid syntes så bedröfvad och hjertängslig, liksom
hade han på det grymmaste blifvit sviken i sin förväntan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
