Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärlek och paraply
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit färsk och sprittande i vattenbrynet. Vill du ha denna
kosteliga historia, så tag den i stället för paraplyet;» och
under det regnet piskade fönsterrutorna, berättade
expeditionssekreteraren följande:
»En dag — det var, som jag tror, för tjugu år sedan
— råkade jag, som du i dag, ut för det stridaste regn med
åska till på köpet, och jag var, som alltid, utan paraply.
Jag har aldrig kunnat med ett plagg, som man oftast har
med sig när det inte behöfs och icke har när det behöfs,
så framt man icke dagligen vill bära det, d. v. s. dagligen
vara sitt paraplys betjent, och när regnet upphört och man
slår ihop sitt paraply, släpar man ju med sig hvart man
går en hel flod vatten i ett stycke taft. Med ett ord, jag
var utan paraply och tog min tillflykt in i en portgång för
att vänta på bättre väder. Ofta stack jag ut mitt hufvud
genom porten för att betrakta himlen. Man ser knappast
oftare mot himlen än när det är mulet eller regnar och
naturligtvis alltid med missnöje. Regnet kan vara bra, vara
välgörande för jorden, det medgifves; men hvarför just
regna i den stund man är ute? Hvarför icke så gerna
kort förut eller kort efter? Och om det nödvändigt skall
regna, hvarför just vräka ner såtals, så att gatorna strömma
som floder? Hvad nytta gör väl regnet, när det rinner
bort lika fort som det kommer? Det är ju ett slags
misshushållning i naturen, som icke så alldeles väl harmonierar
med den vishet som tillägges allt som kommer ofvanifrån.
Ungefär så tänker man i dylika fall. Men blir det klart
och vackert, hvem bryr sig då vidare om himlen? Då är
det som det skall vara, tycker man, så framt det inte äfven
deri går till öfverdrift, blir så att en menniska kan smälta
bort af hetta, hvilket är lika obehagligt. Kunde det bli vått
utan regn och torrt utan sol, nog vore det mycket bättre.
Vid ett tillfälle, då jag stack ut hufvudet och tittade
uppåt, blef jag i ett öppet fönster i första våningen varse
ett par de vackraste fruntimmersögon, som med en viss oro,
ja med ömhet — så tyckte jag åtminstone — sågo ner till
mig. Jag tittade oupphörligen ut och upp, och alltid mötte
jag samma förtjusande ögon, samma oemotståndliga uttryck
af oro och ömhet. För första gången i mitt lif klack det
till i mitt hjerta, jag kände mig genomglödgad, så våt jag
än var, jag såg hvarken regnet eller blixten, jag såg endast
de der ögonen, antingen jag blickade upp eller ner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
