Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikläraren och hans hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»mjukaste tjenare», det han vanligtvis upprepade två gånger,
utan afseende på hög eller låg.
Sundberg gaf lektioner både på fiol och piano för
tjugufyra skilling i timmen, aldrig öfver, ofta under. Hans
anspråkslöshet, i förening med hans beskedliga och städade
väsen för öfrigt, gjorde att han anlitades af större och mer
ansedda musiklärare för att ackompanjera deras elever. På
detta sätt kom han in i ett rikt hus, der det fanns en vacker
dotter, som tyckte mycket om Sundbergs sätt att ackompanjera.
Antingen hon spelade rätt eller galet, följde alltid Sundbergs
fiol troget med, och den älskvärda eleven smålog dervid så
sött mot honom. Hvad som egentligen tillkom hans fiol,
tog Sundberg åt sig sjelf, och en vacker dag lade han ifrån
sig fiolen, föll på knä och friade till den förtjusande
pianospelerskan.
Den unga damen såg först något förvånad på sin nye
tillbedjare, men utbrast snart i ett skratt, som utkallade
hennes mor och några tanter, hvilka voro på besök.
Sundberg, som fortfarande låg på sina knän, fortsatte sitt frieri
inför modern, bedyrande att om han blott ökade priset för
sina lektioner med en tolfskilling, skulle han utan svårighet
kunna föda en hustru, helst äfven hon genom sin talang
på piano kunde bidraga till det gemensamma hushållet.
Men icke ens detta vädjande till den dyrkades talang
hjelpte. Den stackars Sundberg utskrattades af alla, tog sin
fiol under armen, gjorde sin vanliga stora sväng med handen,
sade sitt »mjukaste tjenare», fast något vemodigare än förr,
och gick. Att bedragas i sin kärlek är hårdt, men
förlöjligas i den är sjufaldt hårdare. Några milda ord, äfven
när de afslå en begäran, kunna trösta, kanske läka; men
när hånskratt besvarar den bön, som stiger ur ett varmt och
älskande bröst, då verkar det lika störande, som om det ljöde
i ett tempel. Flere än en helgonbild, flere än en af själens
prydnader löpa fara att störta dervid. Med den arme
musikläraren var det från den stunden för alltid förbi —
icke med hans beskedlighet och fromhet, men med hans
omtanke för sig och sin framtid.
Sundberg upphörde att ge lektioner och sålde sin fiol —
denna fiol, som han »så bedröfligt spelat», efter hvad han
sjelf en gång yttrade. För öfrigt besvärade han ingen
hvarken med att begära något eller med förtroendet af sina
egna bekymmer och lidanden. Hans ansigte var lika leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
