Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikläraren och hans hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tecknade sig på de tunna ljusa gardinerna, och så ofta bland
dem framskymtade skuggbilden af en qvinnas smärta och
sväfvande gestalt, tycktes hans ögon lysa genom mörkret,
och han lockade till sig sin hund, liksom ville han visa
denne hvad han sjelf såg. Sedan han några timmar stått
på detta ställe, stördes han af flere vagnar, som körde in
på gården för att afhemta villans glada gäster, och han
begaf sig på återvägen till staden.
Den ena vagnen efter den andra hemtade och for; men
när den sista hunnit ett godt stycke af stora landsvägen,
möttes den af en liten hund, som under det sorgligaste tjut
hoppade upp mot hästarne, liksom för att hindra deras lopp.
Detta väckte kuskens uppmärksamhet och vid skenet af
vagnslyktorna tyckte sig denne upptäcka en större kropp,
som låg framför hästfötterna. Han höll och bad betjenten,
som satt bredvid honom, hoppa af för att se hvad det
kunde vara. Betjenten lemnade kuskbocken och upplyste
snart, att på vägen låg en menniska, kring hvilken den
lilla hunden fortfarande sprang med sitt qvidande läte.
Herrskapet i vagnen, en medelålders herre och en ung
fru, steg äfven ur vagnen och närmade sig stället. Man
lyste med vagnslyktorna på den fallne, hvilken, badande i
sitt blod, befanns vara död och, efter hvad man förmodade,
blifvit öfverkörd af någon bland de vagnar som kört förut.
Den unga frun böjde sig ned öfver den dödes ansigte, på
hvilket i detsamma de begge lyktornas förenade sken föll.
»Store Gud!» skrek hon till, i det hon häftigt reste sig
upp och fattade sin man vid armen; »jag kände igen detta
ansigte!... Det är hans... Den stackars fiolspelarens... Den
arme, den beklagansvärde!» tillade hon under det djupaste
deltagande och med några tårar i sina ögon.
Dessa deltagande ord och dessa tårar från samma läppar
och samma ögon några år förut, och den stackars musikläraren
hade säkerligen icke dött på landsvägen utan annat sällskap
i sina sista stunder än en stackars klagande hund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
