Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En midsommarsboll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till högqvarteret under eken, der han måste taga plats,
hvarefter Lovisa blötte sin fina näsduk i friskt vatten och
tvättade hans sjuka öga.
»Men ni får inte för den här bagatellen afbryta ert
nöje,» sade han.
»Bagatell?» upprepade Lovisa, »hela ert öga är ju rödt
och inflammeradt... ack, hvad jag är ledsen! Aldrig,
aldrig skall jag kasta boll mera,» tillade hon, fortsättande med
ifver sin ömma vård.
Uti det deltagande en qvinna visar, ligger nästan alltid
något förutseende, fullständigt och moderligt; men när med
detta deltagande förenar sig behag i ord och åtbörder och
välgörarinnan dertill är ung och vacker, då blir hon en
englarnes like, och alla lidande varelser tillhöra ju dem.
Det sjuka ögat ompysslades så, att det andra eller det
friska kunnat bli afundsjukt på det, och de stora blå, af
rörelse något fuktiga blickarne, som oupphörligen följde den
verksamma lilla handen — det var annat än ättika och
bränvin det.
Den främmande stannade hela eftermiddagen qvar på
Storängen, åt hårdkokta ägg och stekt strömming och tömde,
sitt värdfolk till ära, den jättetuting, som handtverkaren
föreskrifvit till invärtes bruk, sedan hans utvärteskur
försmåddes. När familjen ändtligen lemnade det gröna, följde
han äfven med, bjudande armen åt sin vårdarinna, hvars
hand han då tryckte. Tacksamheten gör så mycket, och
tutingen gjorde kanske också sitt till. Lovisa i sin hjertans
oskuld tryckte tillbaka, troende kanhända att detta hörde
till saken, och så gör det väl ock, så framt man icke skall
bli den ende betryckte.
»Det här nya huset har gubben min byggt,» upplyste
frun, när de kommit hem; »det har tre våningar och alla
väl inredda, för jag har varit med, ska jag säga... När
andra bygga, så tänka de bara på att få stora förmak och
salonger, men köket, som är det vigtigaste, gör man så att
man knappt kan vända sig deri... men i vårt hus har
hvarje kök två fönsterlufter och skafferiet sitt fönster åt
norden, så att inte surnar gräddan eller härsknar smöret i
brådkastet, och så finns ingen inteckning i huset, inte för
två styfver en gång... Första våningen får Lovisa, när hon
en gång blir gift, och, Gud vare lof, inte behöfver hon gå
och långleds som en gammal mamsell... men jag tror att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
