Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kusin Betty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfrigt beträffar, är det ganska välbildadt och uttrycksfullt
och visst ej obehagligt att skåda för den som icke är så
nogräknad på ett öga mer eller mindre.
Men till historien! Anna, som tänkte på framtiden
och — hvilket ingen må förtänka henne — längtade att
utbyta sin beroende otacksamma ställning mot en
sjelfständigare och tacksammare, fattade tycke för en smedsgesäll,
hvilken arbetade i grannskapet och hette Grundström. Denne
var just icke en af de ordentligaste och pålitligaste i sitt
slag, men bättre något än intet, tänkte förmodligen Anna.
Kanske förestälde hon sig också att hon, väl en gång gift,
lätt skulle kunna skapa om honom. Det finns knappast
någon qvinna som icke tror sig kunna göra det, fast
erfarenheten visat, att hon ofta fått betala denna menlösa tro
med hela sitt lifs lycka. Grundström var icke mera ung,
och man smider icke så lätt om jernet, när det kallnat.
Emellertid gick Grundström och gälde för Annas
fästman, och en söndagseftermiddag följdes de åt till Djurgården,
hon hållande sin kavaljer troget under armen och han
bärande lika troget i den andra handen ett litet matknyte,
som fästmön visligen tagit med sig. De styrde kosan utefter
Djurgårdskanalen till Lilla sjötullen, derifrån de veko af till
venster och slogo sig slutligen ned i närheten af kruthuset
icke långt från stranden. Der bullade Anna upp det lilla
knytets innehåll, och hon hade det nöjet att se sin fästman
kasta sig öfver anrättningen med en frisk arbetares hela
aptit. Men Anna tyckte att äfven den poetiska delen af
nöjet icke borde åsidosättas, och hon ville begagna sig af det
lyckliga tillfället för att få Grundström till en bestämdare
förklaring eller ett formligt frieri. Hon hade kommit
underfund med att hennes utvalde var som allra hjertligast när
han åt och drack, men deremot alltför tystlåten före
måltiden och efteråt alldeles för mycket sömnig och gäspande.
Kärleken liksom aptiten kommer medan man spisar, tänkte
den beskedliga Anna.
»Ack, Grundström,» började hon derför, »hvad det är
ljuft för själ och kropp att andas i det gröna!»
»Ja visst, ja visst, min allrasötaste lilla ros!» svarade
Grundström, mumsande ifrigt på ett större stycke metwurst.
»Denna vackra strand! Detta härliga vatten...»
»Detta ypperliga bränvin, hvar har du fått det, min
lilla nyckelpiga?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
