Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
dödgbäfvauen.
»Ack, hur vore det väl möjligt att glömma lille
Albert? Han har ju sin mammas ögon,» svarade Winter,
men blef genast något flat öfver sin djerfhet.
En liten paus följde, under hvilken Winter ej vågade
se upp på den sköna grannen. Hon afbröt omsider
småleende den pinsamma tystnaden, sägande:
»Ni glömmer, herr Winter, att mina ögon icke ha
den äran att vara blå, utan helt enkelt bruna. Det är
således på min salig mans vägnar jag får tacka för
artigheten.»
»Blå eller bruna,» utropade Winter med hänryckning,
»själen, som eldar och lifvar dem, kan blott tillhöra en
och ...»
En ny paus inträdde. Herr Winter, för hvilken allt
gick omkring och som sjelf ganska riktigt märkte, att det
bar uppåt väggarna, lyfte gossen ner från sitt knä och tog
sin hatt för att gå.
»Jag bönfailer,» sade han slutligen med återhemtad
fattning, »att den godhet, hvarmed frun alltid behandlat
mig, äfven nu måtte komma mig till godo. Min vördnad
för den person, jag här har framför mig, kan af inga
omständigheter förändras; men de enfaldiga orden på min
tunga äro ej här på sin plats och såra er kanhända. Det
är om ert öfverseende dermed jag vågar bönfalla.»
»Min goda herr Winter, ett fruntimmer ondgöres aldrig
öfver artigheter, minst när de komma från en verklig vän,
och det vet jag att ni är. Lofva mig derför att ej blifva
så sällsynt i detta hus, som ni under min mans lifstid så
ofta besökte. Han värderade er så mycket, och af
vänskap för honom borde ni derför ej glömma hans enka och
lilla Albert, som så ofta talar om er.»
»Häradshöfdingen trodde sig måhända ha skäl att
känna sig förbunden till mig,» svarade Winter, »derför att
jag med Försynens bistånd lyckades återskänka honom den
engel... ja, ja, den engel, som förljufvade hans alltför tidigt
brutna lefnadsbana. Men »ni, min fru, ni skall kanske ledsna
vid den efterhängsne, som aldrig kan se er utan att
öfver-väldigas af sin . .. af sin ... jag är ett nöt, som ni af
medlidande borde jaga på dörren!» En tår bröt sig fram ur
det manliga ögat.
»Herr Winter,» sade hon, fattande hans hand med ett
ljuft uttryck i blicken, »ni gör er sjelf orätt på samma
gång ni misskänner mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
