Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarmorgon i Hagaparken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en sommarmorgon x hagaparken.
37
tåga flockarna nedåt den långa gatan. Alla se glada ut,
och man kan ej på deras ögon upptäcka att de vakat en
hel natt. Och likväl ha de säkert hela veckan slafvat
i tungt arbete och denna natt sprungit »sista paret ut!»
otaliga gånger.
En dylik morgon som denna, innan hufvudstadens
klockor slagit fyra, promenerade en ung man ut genom
Norrtull, med gitarren på armen och en liten portfölj
hängande öfver ena axeln. Han var målare och artist.
Knappt hade han satt foten inom Haga grindar, förrän
han mötte ett talrikt sällskap af nyss nämda slag.
»Sicken fiol!» utropade, vid åsynen af målarens gitarr,
en herre i hvita byxor, blå jacka och blanklädershatt.
»Ack, söta herre, spela upp en liten bit för oss!»
instämde qvinnoskaran.
Artisten stannade och såg sig omkring i ringen, hvarefter
han slog några ackord på gitarren. Sällskapet hörde på
under djup tystnad. Men det fanns ett annat sällskap, som
icke höll sig lika tyst, nämligen det bevingade sällskapet i
trädens kronor, hvilket allt högre och högre instämde i
strängarnas toner, medan de små vingarna fläktade mellan
grenarnas blad, uppmuntrande och applåderande det
ackompanjerande menniskobarnet.
Vår konstnär kände sig också verkligen uppmuntrad
och höjde sin röst:
»De gröna fält, de sköna da-a-a-alar...»
»Det var dj—n till fin röst!» inföll blanklädershatten.
»Af rika hjordar fyllas opp,»
fortsatte sångaren.’
»Sjung något, hvari vi kunna hala med, alle man i
repet!» afbröt ånyo den orolige sjögasten.
»Tig han, Grönlund, medan herrn sjunger!» bannade
en fet gumma, som mumsade på ett franskt bröd.
»Håll hon mun på sig, mor lilla, annars kan hon hitta
på att få på tuggan!» replikerade sjömannen.
Gumman tog brödet från munnen, och man kunde se
på hennes uppblossande ansigte, att hon hade något vida
mer hårdsmält än franskt bröd på läppen.
Målaren, så oförmodadt afbruten, smålog och funderade
efter något annat stycke. Hastigt tog han till:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
