Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flickan på Carl den trettondes torg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flickan pä cabl den trettondes torg.
77
en ung man, tarfligt klädd, men, som det tyckes, med ett
djupt lidande i sitt ansigte. Han stirrar likgiltigt upp mot
takbården, medan hans händer friskt rulla fram öfver
tangenterna. En gång ser han sig om på de dansande.
Det blef en paus i musiken — misslynta flyga allas blickar
till spelmannen — dennes ansigte tyckes flamma af en
stark rodnad — dock vidtager musiken igen, men går något
ojemnt. Angläsen slutar, och damerna återföras till sina
platser. Spelmannen ensam sitter qvar med blicken stirrande
på noterna.
»Ni får ursäkta, min nådiga,» sade kommendören till
sin dam, »musiken var som den kunde, men jag begriper
ej hvad det kommer åt vår spelman i afton, han, som
annars är den förträffligaste virtuos i dansmusik som vi ha.»
»Hans ansigte förefaller mig så bekant, och jag måtte
ha sett honom någon gång förut,» svarade damen något
tankspridd.
»Det är ej troligt,» sade kommendören, »så framt ni
ej före er afresa från Sverige någon gång sett honom i
Stockholm i något af de hus, der han gaf lektioner i
musik. Det är en beskedlig ung man, som haft många
motgångar, är nu i fattiga omständigheter och försörjer sig
med att spela dansmusik hos diverse familjer här i staden.»
»Och hans namn är?»
»Klavér, och han har, som jag tror, varit tjenstgörande
i... Men för Guds skull, hvad fattas er?... Ni blir blek ...
tillåt att jag ...»
ȁh nej... det var en obetydlig svindel efter...
dansen ...»
Samtalet slutade, och det sköna fruntimret skred åter
till salen. Vår stackars musikus satt ännu qvar vid
instrumentet, stödjande hufvudet mot högra handen. En lätt
hand vidrörde hans skuldra — han spratt till — reste sig
på skälfvande ben från stolen och stod nu framför
föremålet för allas beundran för dagen.
»Har ni då alldeles glömt er ungdomsvän... er
stackars Sophie?» stammade hon, med en tår i det sköna ögat.
»Jag glömma... nej, vid den lefvande Guden, mamsell
Hudson...» svarade han med en röst, så svag, som hade
den kommit ur en döendes bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
