Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strumpväfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’STßUMPVÅFVAHÈN.
95
karl hade kastat sig, med ena handen öfver den gamles
strupe och i den andra en lång knif, af desto hemskare
utseende, som månens stråle föll på det blanka stålet. Så
hastigt, att scenen i kammaren, till följd af dörrens
sprängning, icke en gång hunnit ändras, rusade strumpväfvaren
på mördaren vid sängen och slungade honom med samma
lätthet, som hade han varit en boll, mot golftiljan, och
detta med sådan effekt, att den fallne, hvars hufvud stötte
mot kakelugnsfoten, låg som liflös på golfvet. Rånaren
vid pulpeten, öfverraskad af denna sakernas oförmodade
vändning, tycktes ej, så beväpnad han än var, ha lust
hvarken att hämnas sin fallne kamrat eller strida för egen
räkning, utan rusade på dörren. Tellbom störtade efter
honom och var honom snart på lifvet, hvarefter en vild
brottning började i den yttre kammaren. Tellboms venstra
hand sökte och fick tag i yxan, hvilken bofven likväl ej
släppte, medan han med den andra fattade honom om lifvet
för att kullslå honom. Röfvaren gaf sin angripare
ingalunda efter i krafter och stridde derjemte med förtviflans
mod, så att de begge kämparne snart rullade om hvarandra
på golfvet, hvardera sökande att frånrycka sin fiende det
fruktansvärda mordvapnet, liksom berodde stridens utgång
på erhållandet deraf. Tellbom kände en sönderslitande
smärta i sin ena axel. Röfvarens tänder hade inträngt
deruti. Smärtan ökade vår hjeltes raseri och på samma gång
hans krafter. Snart hade han fått sin hand om skaftet
närmast yxhammaren och stötte denna, i trots af röfvarens
förtviflade ansträngningar att hålla den ifrån sig, mot dennes
hufvud i åtskilliga repriser. Segern var afgjord. Månens
milda sken föll på den slagne röfvarens blödande hufvud.
Tellbom skyndade derefter tillbaka in i kommissariens
sängkammare och kom just lagom för att med ett nytt
slag hindra den först angripne, hvilken återfått sansningen,
från att resa sig. Den stackars kommissarien hade kraflat
sig ur sängen, mer träffad af förskräckelse, än af något
slag af bofvarnes händer. Tellbom tände upp ljus, ty lyktan
hade under striden fallit omkull, och den skälfvande gubben
omfamnade sin räddares knän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
