Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•ENDA BARNET.
119
Bekymmer och sorger tyckas, mer än år, hafva härjat
denna qvinnas anletsdrag, ehuru de ej mäktat beröfva dem
deras ursprungliga ädelhet och godhet. I hennes väsen
ligger något, som talar om forna lyckligare omständigheter,
något, som skulle fylla åskådarens själ med det innerligaste
deltagande, om ej det lugn, som spred sig öfver det hela,
visade att någonting vida högre än menniskors deltagande
redan försonat denna qvinna med lifvets mörkare sidor —■
och detta någonting var religionens rika tröstekälla, var
erkännandet af och tron på det heliga ordets vittnesbörd
om en mild Försyn, som pröfvar och vedergällen
Qvinnan hade slutat genomläsningen af några psalmer,
hvarefter hon uppsteg, tog ljuset och skred åt sängen,
der hon vidrörde en flik af det söndriga täcket. Ett
mörkt, skäggigt ansigte, hvaröfver sömnen hvilade, stack
fram; men sömnens milda ande hade ej förmått mildra det
uttryck af vild lidelse, som i djupa drag stod tecknadt på
dessa kinder, denna panna och dessa läppar, hvilkas
krampaktiga rörelser tillkännagåfvo onda drömmars öfvermakt.
Men hon, hon ryste ej för denna syn. Hon stälde
ljusstaken varsamt på stolen, satte sig sjelf på sängkanten och
betraktade den sofvandes anletsdrag med en blick — en
blick, lik stjernans öfver en nattlig jord, lik engelns öfver
en fallen mensklighet, lik moderns öfver den förlorade
sonen. Den sofvandes oro tycktes förskräcka henne, och
hon lade, med nya tårar i blicken, sin hand på hans fuktiga
panna. Han vaknade.
»Våren välkomna, blodhundar!» ropade han, i det han,
kastande sig ur sängen, stötte den arma qvinnan ifrån sig
och framdrog ur barmen en lång knif, den han svängde
öfver sitt hufvud; »våren välkomna! Jag är beredd på
att mottaga er; kommen, kommen!»
»Adolf, Adolf!» bad qvinnan med hopknäppta händer.
»Ah, är det ni, min mor!» ropade han, något lugnad
i rösten, men med vilda blickar kring rummet, »är det ni?
Jag tyckte att... Tyst 1... Knackade man ej på dörren ?»
»Du har haft en svår dröm, stackars Adolfl Sansa
dig.. . Du ser ju att det blott är jag, jag, din mor, som
är hos dig.»
»Ja, jag ser... Hu, hvilken köld härinne! Och det är
jag, jag, förtappade varelse, som fört er i detta elände och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
