Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tornväktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
v,
128 TOENVÄKTAEEN.
»Är det du, din galning? Jo, du klämtar sa hin håle
må anamma dig,» hördes en röst från djupet.
Tornväktaren tittade nedåt och såg under sig en af
kamraterna, som med en lykta i handen klättrade uppåt.
»Har du sett de mina? Lefva de? Vid himmel och
jord, svara, svara!» ropade Anders med förtviflad stämma.
»De arma satarna äro innebrända, men det är deras
eget fel,» svarade kamraten, »de kunna låta bli att en annan
gång somna från ljuset.»
»Store Gud!»
»Tag inte så hett vid dig för det; jag skulle önska,
att mitt huskors ville gå samma väg,» fortsatte kamraten,
som var drucken. -.
Ett tungt fall hördes. Karlen med lyktan spratt till.
Derefter höjde han lyktan öfver sitt hufvud. Han fann
sjelfva stegen tom; men från djupet hördes ett rosslande,
en döendes rosslande.
Några dagar derefter begrofs tornväktaren. Vid hans
sida lågo de ur askan efter den afbrända tomten uppgräfda
lemningarna efter hans barn och maka. Men länge hade
ringare och ringerskor i Katarina kyrktorn förunderliga
saker att berätta om den olycklige tornväktaren, som ännu
spökade i tornet, när midnattens och andarnas timme var
inne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
