Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
HÄSTGAEDISTEN.
dotter, en vacker och rik flicka, som ej heller med liknöjdhet
kunde se den förträfflige kontoristen. Herr grosshandlaren
satte visserligen sitt kontor öfver allting i verlden, men
deruti inbegrepos för ingen del kontoristerna, hvarför också,
när han kom under fund med att den unge herrn höll på
att bryta nacken af sig under sitt beständiga kikande upp
till ett af fönstren i andra våningen, och att den unga
flickan äfventyrade detsamma vid sina försök att kika ned
genom detta fönster, han utan omsvep gaf herr Wilhelm
Starén sitt afsked, hvaruti stod: »till det bästa
rekommenderas», en skarp ironi mot den stackars gossen, ty detta
afsked var, oaktadt alla sina vackra bokstäfver, naturligtvis
i hans ögon det sämsta han kunde få.
Wilhelm var förtviflad och funderade hvilketdera för
honom skulle vara bättre, antingen att pröfva pistolens
mynning eller mäta kanalernas djup; men i hvilket fall
som helst måste han förse sig med ett nytt afsked, skrifvet
med Theréses tårar och med den sista kyssen från hennes
läppar till sigill. Derför, medan den grymme patronen en
gång afslöt ett större parti salt på börsen, smög sig Wilhelm
upp på Theréses kammare och bortkysste de icke mindre
bittra tårarna från den stackars flickans ögon. Minuterna
blefvo sekunder och Wilhelm hade redan minst åtta
särskilda repriser, hvar och en af dem för allrasista gången,
slutit henne till sitt bröst och skulle nu göra det för den
allra, allra sista gången, då det qvistiga ödet, i form af ett
spanskt rör med doppsko, drabbade öfver hans skuldror
med sådan kraft, att icke allenast dessa skuldror dignade
dervid, utan äfven den yppiga; sköna barm, som svälde mot
dem, sprang i blod.
Seende sin älskarinna misshandlad, kände Wilhelm inga
gränser för sitt raseri. Med kraftfulla armar upplyfte han
den obarmhertige fadern, oaktadt denne vägde minst tjugu
tunnor guld, och nedsatte honom derefter i en fåtölj med
sådant eftertryck, att fåtöljen gick i sänk och dess väl
påpackade last kafvade bland spillrorna på den turkiska mattan.
Aldrig hade egaren af tre stenhus och fyra tremastare m. m.
kunnat drömma om ett dylikt fallissement. Fadern, skakad
i ordets egentliga bemärkelse af denna oväntade motgång,
låg till sängs och var på vägen till menniskoslägtets största
hufvudstad, grafven, medan Wilhelm var på väg till
Stockholm. Gubben blef dock räddad, satte sig upp i sin säng
och funderade på medel att vinna ersättning för sitt haveri;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
