Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
IIÄSTGAKDISTEN.
minstone frän en galning. »Hämd på verlden!» ropar den
unge mannen, som, född i bättre vilkor och med lyckligare
utsigter för ögonen, förargad öfver någon tillfällig motgång,
ställer sig som nummerkarl i soldathopen, icke anande, att
prygelbänken snart nog skall visa honom, hvem det är
som hämden egentligen drabbar. Herr Wilhelm Starén
trodde sig göra sin patron en gruflig förargelse, då han
gaf sig till gardet, och han räknade med förtjusning de
tårar, som från dotterns ögon brännande skulle falla på
faderns grymma hjerta. »Har du hört, Therése,» sade
grosshandlaren till sin dotter, »hur det gått med den slyngeln
Starén?» —• »Nej, pappa,» svarade Therése med en tår i
ögat. — »Han har gifvit sig till gardist, mitt barn, och
det kunde jag just tro, ty en galgfågel var han, det kunde
man se på honom; det hade ju varit vackert, om du
blifvit gift med en sådan krabat.» Tåren försvann ur
The-réses öga. Hade Wilhelm tagit lifvet af sig, hade säkert
tåren fått stanna qvar; men vara gardist — fy! Therése
hade fått lof att med sin pappa göra en resa till
Stockholm. Tänk om den stygga karlen i sin uniform, sin
simpla uniform, toge sig till att helsa på henne, kanske
tilltala henne. Store Gud! Sådant skulle Therése aldrig
kunna öfverlefva. »Det behöfs bara nu,» sade grosshandlaren,
»att den lurken för sina kamrater skryter öfver att ha haft
min dotter till älskarinna.»
Therése kände vid dessa ord sitt hjerta svälla af hat
mot sin olycklige älskare. »Men vänta,» tillade
grosshandlaren, »de ta nog rätt på honom vid gardet och betala den
bofven för hans affär mot mig.» — »Jo-jo men, pappa,»
svarade flickan, »och det skadar inte.» — »Nå, min
Therése, lär dig deraf att låta mina kontorister vara i fred . . .
Ja ja, förstå mig rätt... uppmuntra dem ej med några
blickar etc.» — »Jag lofvar det heligt, pappa!»
Och Therése höll ord. Kontoristerna sågo upp till
henne såsom till ett ideal i deras ljufvaste drömmar; men
hon bemötte dem med otillgänglighet och stolthet. Det
föreföll henne som om de alla ginge i släpmunderingar
med den spetsiga mössan på hufvudet och den grofva
sabeln vid sidan, och när hon om söndagarna såg dem vid
faderns bord, tyckte hon sig i hvarje brödbit de togo sig
se en knalle från kronobageriet och se en prygelkäpp, lik
damoklessvärdet, hänga öfver deras hufvuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
