Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
IIÄSTGAKDISTEN.
delas nu och består i sex skillingar kontant pr man, men
de återstående två skillingarna utgå in natura, i form af
fläsk och ärter fyra dagar i veckan samt färskt kött och
soppa de återstående dagarna. Efter fulländad ryktning och
sedan den så kallade stallunderofficern eller också
jour-hafvande korpraln öfverlemnat gardisterna åt vederbörande
officerare, rycker man ur kasernen ut på det närbelägna
Ladugårdsgärdet, tummelplatsen för fredens krigiska idrotter,
der våra soldater, om ej just gjutit sitt blod, så framt det
ej skett vid något fall från hästen eller någon misslyckad
målskjutning, likväl svettats för fäderneslandet.
Ladugårdsgärdets junisol bränner rätt allvarsamt och är
just som bäst sysselsatt med att brunmåla de tolf rekryternas
ansigten, hvilka nu »se åt höger» på korpral Wilhelms
kommando. Korpralen har något förändrat sig sedan vi
sist sågo honom. En hjertfrätande sorg måtte ha tagit det
höghvälfda bröstet i besittning, att döma af ögonens matta
färg. Hopplöshetens vilda horder jaga oupphörligt öfver
detta så manligt sköna ansigte. Allt sedan han släppte
Stockholms Dagblad och den stekta strömmingen på krogen
Gyllne Drufvan, har han varit ovanligt dyster och nedslagen,
och ingen oinvigd vet hvad som kommit åt honom. Men
vi som veta det, vi undra ej derpå.
»Gevä-är ut!»
Sablarna flögo klingande ur slidorna.
»Står du och fubblar der borta? Gif akt! Skyldra...
Skyldra . . . Har ni brådtom?... Skyldra gevär’t! Så ja!»
En kalesch nalkades från tullen och syntes ämna sig
åt Storängen, der lifregementets dragoner hade sitt läger.
I kaleschen satt en äldre officer vid bemälta regemente och
vid hans sida en ung, skön dam. Vagnen ilade nu nära
förbi det ställe, der Wilhelm med sina rekryter stod.
Korpralen kom händelsevis att kasta en blick på de åkande,
och som de just snuddade förbi honom, gjorde han
vederbörliga ställningssteg och rätade sig för den åkande officern.
Hans ögon mötte den unga damens, och han kände dervid
blodet rusa upp åt hufvudet, så att han var nära att
svimma. Vagnen försvann, men Wilhelm stirrade, nästan
förstelnad, efter den.
»Förbannelse!» mumlade han för sig sjelf; »hennes
ansigte, hennes, men denna föraktfulla blick . . . Nej, nej,
det kan ej vara möjligt. . . Och ändå . . . Att hånle åt min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
