Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
HÄSTGAEDISTEN.
våra »vackra soldater», såsom högstdensamme behagade
uttrycka sig, och den ryskkejserliga handen hade hvilat i den
svenskkonungsliga. En sådan öfverraskning hade aldrig
någonsin Stockholms invånare bevittnat, och man skulle
knappt trott sina egna ögon, så framt ej mannen der i jätte
gestalten sjelf hade tagit hela vår synförmåga i anspråk.
Men det är också en tid af strider och blod, som
vimlar för våra ögon. Vi höra glasrutor och sablar klinga;
vi se rabulisternas tallösa horder i vildt tummel med
kavalleriets täta massor; vi höra krigstrumpeternas, trummornas
och hvisslande läppars infernaliska ljud, vi se en gloria af
bajonetter blixtra kring hjeltekonungens palats, vi höra
kanonlavetternas hemska rullande, kanonsluparnas
olycksbådande plaskande, gevärssalvornas dödskörer från Peter
Myndes backe. — — Härarnas Gud! Hvilken tid hafva vi
ej upplefvat! Ho kan uppräkna alla sönderskurna bonjourer
och frackar, alla under hästskorna söndertrampade
bar-fotingar! Kasernerna tömmas, fängelserna fyllas, och sol går
ner, sol går upp öfver medborgarkrigets alla fasor. Ofvan
jord hvina sabelhugg och smattra skott mot ett uppstudsigt,
otacksamt iolk; under jord vältrar herr Hultberg, den tidens
polismästare, en hel hasselskog öfver sprattlande rebeller.
Soldatens mod, malätet eller rostadt i fredens dammiga
rustkammare, lifvas upp af stridens friska fläktar, om det
också blott är mot tiggarens trasor sabeln riktas eller mot
den värnlöses tinning den mördande kulan flyr.
Det är torsdagsmorgon, och vi prenta den tjuguförsta juni.
Medan Lejonbacken är garnerad med första och andra gardets
släpmössor och artilleriets kanonmynningar så mystiskt
småle mot kamraterna på strömmens kanonjollar, posterar
på Carl den trettondes torg en talrik trupp hästgardister,
med den store konungens staty och dess fyra lejon till
ryggbetäckning. Samtliga lifgardisterna ha suttit af och
stå nu vid sina stridshästar, lifvade af stridslust och extra
förplägning. Framför den afsutna fronten promenera
lif-gardets officerare, unga grefvar och baroner. I deras
aristokratiskt fina ansigten skärmytslar pligten mot staten med
kärleken till familjen. Hvem vet hur många af dessa unga
hjeltar, när solen sjunkit ned bakom Mälarens sjötull, få
återvända till moderns, makans eller älskarinnans sköte!
Med kaffekoppen medtogos de huldas välsignelser; måtte
med tekoppen deras välkomsthelsningar, deras glädjetårar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
