Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
HÄSTGABDISTEIT.
han, i det han i en liten fickspegel ordnade sina lockar,
polisonger och mustascher, men då, men då, trafva marsch
utan nåd och pardon! Så ropade korpralen. Den
beslutsamma blicken i underofficerens ansigte visade, att
korpralens spådom var på god väg att slå in. Men glömmom
ej Carl den trettondes torg och samtalen mellan
under-otficerarne.
»Det ser ut som vi skulle få en het dag i dag,» sade
en underofficer till en annan.
»Jo jo men, det kan du glädja dig åt,» svarade den
tilltalade, i det han surrade omkring silfverportepéen i
åtskilliga repriser.
»Har ni hört,» inföll en tredje, »att man i natt haft
för afsigt att först rifva ner huset, hvari Nerman bor, och
sedan bryta sig in uti och tända eld på slottet?»
»Så’na hundar!» utropade alla, gnuggande i rättmätig
harm händerna, så att det smattrade som en gevärssalva
ur fingerlederna.
»Och att man,» vidtog en fjerde med den mest hemska
min, »försökt att på repstegar klättra upp på muren till
vestra slottsflygeln, för att tränga in i. . .»
Han fick ej tala mer. Ett sorl af den rysligaste
förbittring flög, med en bisvärms kraftuttryck, ur
underofficerarnes munnar, allt starkare och starkare, ju mer
sqvadronschefen, som på afstånd med tillfredsställelse
förnummit deras ädla ifver, närmade sig dem.
»Nej se, nej se,» ropade nu en femte underofficer,
sedan sorlet något hunnit sakta sig, »se på de förbigående
bara, se hur de grina mot oss, se hur glupande de blänga
på oss, liksom ville de sluka oss med hull och hår; men
vänta bara, smågossar, tills ni fått litet blåbär och
sabel-ärter uti er, så blir ni nog stoppade, det är säkert, det!»
»Men om jag får säga min mening,» anmärkte
Wilhelm, som länge tyst och småleende afhört sina kamraters
samtal, »så tyckes det, som om folket, långt ifrån att vilja
oss något ondt, snarare hade rätt roligt åt våra
tillrustningar. »
»Hvad för slag? Rätt roligt? Hvad vill det säga?»
ropade flere röster.
»Jo,» svarade vår hjelte, »jag menar att det skrattar
på vår bekostnad och icke utan skäl.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
