Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTGARDISTEN.
145
för att uppdraga slussarna, i afsigt förmodligen att hindra
de der kasernerade gendarmerna från att, om behofvet så
påkallade, komma gardesregementena till hjelp.
Hvilken djuphet redan deruti att kunna uppfatta en
dylik upprorsplan, och denna djuphet är desto mer i ögonen
fallande, som den ej lät sig störas af den, ehuru
underordnade möjligheten, att folk kunde finnas, som, för att
komma hem, måste gå till söder, och annat folk, som af
samma underordnade orsak måste begifva sig till norr!
Hvilken höjd af militärisk talang att så der med ens kunna
hämma allt detta 1 En hufvuddrabbning var oundviklig, och
vi vilja i största korthet beskrifva den, önskande af hjertat
att vi hade Homeri penna.
Har ni sett fiskaren på den brusande Norrström,
hållande i jernstark arm den väldiga håfven? Förgäfves
sträfva strömfårorna att föra denna fruktansvärda håf med
sig; förgäfves arbeta de att i samma napptag fånga i sin
hvirfvel den farkost, hvaruti den kraftfulle roddaren sitter;
oförskräckt och utan att egna ens en blick, än mindre en
tanke åt de faror, hvaraf han omgifves på det dödande
elementet, nedför han håfven i det oroliga vattnet och, i
trots af dess böljors vilda kamp, drager han den emot
strömmen samt fångar deruti tusentals orensade
strömmingar, hvilka, i blindt förlitande på strömmens okufliga
våldsamhet, vågat sig fram mot den kraftfulles garn. För
sent ångrande sin djerfhet, sitt ursinniga öfvermod, ligga
de nu och sprattla i sumpen, kännande sig redan upplagda
på halstret med de glödande kolen på sitt hufvud.
På samma sätt utför den tappra armé, som nu med
stolta steg divisionsvis anrycker öfver torget och bron, sitt
vådliga men ärorika uppdrag. Förgäfves streta de obeväpnade,
grofkorniga och trotsiga nattvandrarne emot; förgäfves
mucka de mot hvarje ansträngning, hvarje kraftyttring af
ordningens upprätthållare; förgäfves söka de, under de
gräsligaste hvisshngar och de mest himmelsskriande läten,
hejda krigarnes ädla ifver; förgäfves bjuda de till att kringgå
och undslippa den hämnande rättvisans sega garn. Snart
är en massa rebeller inhåfvad eller arresterad och, innan
de veta ordet af, ligga de inpackade i häktena, kännande
redan en försmak af hasselkäpparnas brännheta slängar.
Ingenting motstår de tappres led, ty de veta, dessa krigare,
att Leipzigs tvänne segerhjeltar kanske i denna stund ha
Taflor och berättelser. iii. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
