Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aktrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är då här han hvilar, den ädle, den oförgätlige,»
snyftade hon, stödjande sig på den andliges arm.
»Ja, sedan ett år,» svarade presten med borlvändt
ansigte för att dölja sin egen rörelse, »han var min ende
vän, och det är endast jag som känner hvad han lidit.»
»Endast ni?... Nej det finns en annan, som känner
det djupare... en annan, som aldrig kan möta någon dag
med glädje . . . aldrig slumra någon natt utan förebrående
drömmar.»
Och den lysande damen knäföll på grafkullen,
omfamnade det svarta korset och kysste det namn, som stod
derpå.
»Förlåtelse 1 Nåd! Nåd för den som mördat dig!»
voro de ord hennes läppar frampressade.
Bredvid stod den andlige med hopknäppta händer —
på något afstånd gossarne med blottade hufvuden.
Sorglösheten, som nyss lekt på deras kinder, var af den
högtidliga stundens dystra vinge bortfläktad.
Det knäböjande fruntimret uppsteg, räckte sin hand
åt presten och ledsagades af honom till den vid porten
väntande vagnen. Ännu en gång vände hon ansigtet mot
den lemnade hvilostaden, hvarefter hon uppsteg i vagnen
och försvann.
Fruntimret var Laura W., nyss anländ till Stockholm
från Petersburg, vid hvars kejserliga teater hon, såsom en
af dess förnämsta sujetter, njöt ett furstligt appointement.
Presten, som ledsagat henne, var den gamle skollärare, ur
hvars sterbhus ämnet till denna berättelse blifvit hemtadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
